man gick tillväga för att nå detta resul- tat. Som ofta förr kämpade vetenskaps- männen och teknikerna en till synes hopplös kamp mot det motsträviga träet, men slutligen lyckades man. En tysk in- genjör vid namn Dahl får tillskrivas äran av att ha uppfunnit sulfatmetoden, men innan han var färdig med den hade emellertid en svensk, ingenjör A. Mint- zing, experimenterat med natriumsulfat som ersättning för den tidigare använda sodan. År 1885 lyckades han framställa den form av sulfatcellulosa med väl be- varade, starka fibrer, som kallas kraft- massa och som givit upphov till det världsberömda svenska kraftpapperet. Den mest epokgörande uppfinningen inom massabranschen stod dock den svenska ingenjören C. D. Ekman för. Det var han som jämte ameri- kanen Tilghman kom på idén att använda svavelsyrlighet vid framställningen av cellulo- ga — sulfitmetoden var ett faktum. Den gav en bättre och ljusare cellulosa, och vad som kanske var viktigast av allt, råvarorna, kalk och sva- velkis, fanns det gott om inom landet. På senaste tiden ha vi även fått tillgång till svavel inom Sverige. Massan har varit en av våra allra förnämsta exportproduk- ter, den har, liksom även så- gade trävaror, givit ett mycket rikligt tillskott i vår handels- balans. Just nu är vår export begränsad — av kända anled- ningar, men därför har inte skogen förlorat i värde. Tvärt- om! Den svenska skogen spe- lar fortfarande en viktig roll då det gäller vårt ”självständi- ga rike och civiliserade stat”. Det är bara det, att nu används skogen, icke endast för att läg- ga som tyngd i handelsbalans- vågen, utan i större grad än tidigare även för inhemsk kon- sumtion. Den moderna sven- ska träkemiens män har arbe- tat och arbetar för högtryck i syfte att ta ut det mesta möj- liga ur våra granar och tallar, ekar, björkar... Vi vet i dag vad skogen be- tyder för oss. Den ger oss först och främst ved i stället för kol, träkol i stället för bensin, tjä- ra i stället för råolja, sprit, fo- dercellulosa, foderjäst, cellull och lämnar helt åsido alla historiska data om denna stora koncern, som spelat en mycket betydande roll i svensk industri. Vi kliver direkt in i sulfitfabriken, Sve- riges största, som vid full drift produ- cerar omkring 75 000 ton viskosmassa pr år samt lämnar lutar till en spritproduk- tion, som f. n. uppgår till 7,5 miljoner liter per år, övriga produkter inte att förglömma. Vad som först fångar vårt intresse är den väldiga kabelkranen, som har en spännvidd av 540 meter och tar en last av 12 ton, vilket motsvarar ungefär 200 bitar massaved. Denna kran som lär vara Sveriges största i sitt slag, spänner över ett område, där inte mindre än 6,5 miljoner massabitar får plats, eller c:a ett helt års förbrukning. Varje dag går till kläder. Men den ger också mycket Kabelkranen vid Mo & Domsjös sulfit- annat. Den ger råmaterial till färger, sprängämnen, lacker, hartser och gum- mi, läkemedel och mycket, mycket an- nat. : Mo och Domsjö. Rör att få ett bättre grepp om modern svensk träkemisk industri har vår medarbetare gjort ett besök vid Mo och Domsjöverken vid Örnsköldsvik, där vi skall titta litet närmare på tillverk- ningen av silkescellulosa, sprit och foder- jäst m. m. samt vid Bysjöverken vid Kvarnsveden, där man framställer gen- gaskol, motortjära, träsprit och en del annat. Vi börjar med Mo och Domsjö fabrik har en spännvidd av 540 m. ungefär 20000 massabitar igenom fa- briken, lyftas i väldiga fång från ved- gården, tömmas i en s. k. blötlåda och matas automatiskt in i de jättelika bark- trummorna, varifrån de på löpande band åker ut i renseriet, där svartkvist och event. kvarvarande bark borthugges. Se- > dan tar de brummande, dånande flistug- garna hand om dessa bitar och lämnar dem inte ifrån sig, förrän träet är sön- dertuggat i små tunna flisor, som på fackspråket också kallas för flis. Denna flis tömmes i kokarna, där den kemiska processen börjar. Domsjöfabri- ken är utrustad med 8 sulfitkokare, som vardera rymmer 350 kubikmeter, vilket torde vara världsrekord. Men innan fli- sen kan börja kokas, måste luten tillver- kas. Sulfitmassemetoden bygger som be- kant på att träflis kokas med en sur kalciumbisulfitlösning, varvid massa ut- vinnes. Denna lösning beredes i det s. k. syrahuset, där råsyran framställes ge- nom förbränning av svavel. Koksyran beredes enligt en metod, som vad det gäl- ler anrikning på SO, och förvärmning utarbetats vid Mo och Domsjö. Omloppstiden i kokarna är 22—24 timmar, och själva kokningen tar cirka 13—14 timmar. Driften är kontinuerlig, och uppehåll göres endast vid helgerna. Genom kokningen, som sker på så sätt att något överhettad ånga införes i ko- karna, sönderdelas flisen och fibrerna frigöras. Lignin, harts och an- dra ämnen tages upp av luten. Ur ett kok i dessa kokare er-' hålles cirka 25 ton torr silkes- cellulosa. Hela proceduren följes me- delst speciella mätinstrument och när koket är färdigt sker tappningen. Den utföres ge- nom blåsning under övertryck. 3000 liter vatten i sekunden. en defibrerade massan be- frias först från kvistar och andra partiklar och silas sedan i roterande silar och i plansilar, varvid väldiga mängder vatten tillsättas. För att tillverka I kg massa åtgår över 1000 liter vatten. Fabrikens totala vattenbehov blir fördenskull över 3 000 liter per sekund, och åtgången per dygn blir mellan 250 och 300 miljoner liter. Hela Stockholm använder under heta sommar- dagar omkring 200 miljoner li- ter per dygn, för att nu göra en jämförelse. På de där silarna, där vatt- net formligen forsar fram, ren- sas massan från alla grövre partiklar och hamnar så små- ningom i ett förtjockningsfil- ter, en roterande jättecylinder, på vilken massan fastnar me- dan vattnet till stor del rinner av. Efter att ha gått igenom sista förtjockningsfiltret innehåller mas- san ”endast” cirka 80 proc. vatten. Och nu vidtar på nytt den kemiska behand- lingen. Massan behandlas med klorvat- ten och hypoklorit för att man skall få bort de sista resterna lignin, för att få fram en vit färg samt för att få rätt viskositet. Massan genomgår en ständigt skiftan- de förtunning och förtjockning och väl- diga vattenmängder åtgår som sagt. För att erhålla fullgod viskosmassa förutsät- tes ett absolut förstklassigt vatten, och därför har man varit tvungen att stänga av Moälven, från vilken fabriken hämtar sitt vatten, och genom slussar klara av (Forts. & sid. 26.) TEKNIK för ALLA 23