De har ännu inte slutgiltigt bevisats att telepatien är en omöjlighet, och det är kanske därför som vetenskaps- männen fortfarande är så intresserade av den — eller rättare sagt, intressera- de av att söka beviset för dess omöj- lighet. För det första kan konstateras att alla tankeläsningsexperiment, som blivit offentligt framförda, efter undersök- ning visat sig vara skickligt — mycket skickligt genomförda bedrägerier. För det andra har alla privata s. k. se- anser vid närmare granskning likaledes visat sig vara rena bluffen. Människorna - har under alla tider dragits mot det övernaturliga, och det faktum att vetenskapen under de senas- te decennierna verkligen lyckats rensa ut bra mycket av mystiken i olika före- teelser, har inte avskräckt folk från att fortfarande syssla med Spiritism och annat trevligt. Tankeläsar- na är fler nu än tidigare: Vilket endast kan förklaras så: Folk vill ha mystik. När vetenskapen rensar bort det ena mystiskt trevliga efter det andra, åter- står snart ingenting annat än tanke- läsningen, ty den har vetenskapen ännu inte slutgiltigt rått på. Sådana offentliga uppträdanden, som givits och ges av trollerikonstnärer, vil- ka inte gör anspråk på att betraktas som annat än fullfjädrade bluffmakare, räk- nas inte hit.. Dessa föreställningar till- hör kategorien trevlig underhållning, som vi väl inte gärna vill vara utan. Men det finns en annan sorts ”magiker”, medier som uppträder privat och som hävdar att de är ”riktiga” tankeläsare. Och det är den sorten vi skall syna li- tet närmare i sömmarna. De: förekommer då och då att åskå- darna ombedes att hålla ett papper med några skrivna frågor i fickan. Frå- gorna besvaras sedan från scenen av ”tankeläsaren”. .. Vilka metoder använ- 28 TEKNIK för ALLA tankeläseri, ” der nu denna övernaturliga man? Det kan gå till så här: Vaktmästaren eller någon annan per- son lämnar ut ett antal skrivblock till publiken. Andra bladet i samtliga des- sa block är preparerat med en mycket tunn, osynlig paraffinhinna. Sedan det översta bladet med frågan rivits ur för att bevaras av den skrivande, samlas blocken ihop och föres till ”tankeläsa- rens” högst privata verkstad, där av- trycken av pennan framkallas med gra- fit. ”Tankeläsaren” besvarar frågorna med förbundna ögen från scenens mitt, där han stannar hela tiden, fullt syn- lig för publiken. I ett undersökt fall telefonerades frågorna i hemlighet från ”verkstaden” till ”tankeläsaren”, vilken hade ett par metallplattor fästa under skorna. På scengolvet låg två metall- trådar, och då han ställde sig på dem blev det kontakt med verkstaden. Un- der kläderna gick ledningar från metall- plattorna till en miniatyrmikrofon, som ”tankeläsaren” gömt i håret nära örat. (I detta fall var mediet en kvinna, som av naturliga orsaker hade en viss lätt- het att dölja”apparaturen.) Vad frågorna beträffar finns det en välkänd teknik för deras ”besvarande”. Besvarande citeras av den anledningen att det aldrig blir fråga om ett direkt svar utan endast om högst allmänna re- sonemang kring dem, för att inte säga direkta motfrågor. : ( 5 En populär utredning om ”jankeläsnin fia TEE efter professor Sumner Boyer Ely Cu |. Å . BAT VERKLIGHET ELLER BLUFF? Följande är ett exempel hämtat ur en bok av Burling Bull: Frågorna är givetvis undertecknade av den frågande. ”Tankeläsaren” ropar upp den skrivandes namn och ber ho- nom (eller henne) resa sig. Så frågar ”tankeläsaren”: — Ni tänker företa en resa, inte sant? — Ja. —Känner ni någon med initialerna F. H.? — Ja, det gör jag. — Det ser ut som om ni tänkte resa till Chicago. Stämmer det? — Ja. — Tänk nu noga på den person som -har initialerna F. H. Heter han Harris? — Ja, det gör han. — Är förnamnet Frank? — Ja, det är riktigt. — När ni kommer till Chicago måste ni hälsa på Frank Harris, och ni skall se att allt kommer att gå bra. För åskådarna verkar det som om ”tankeläsaren” tog dessa fakta direkt ur luften: I själva verket ger han bara de upplysningar som låg i själva frågan. Den lydde nämligen: ”Kommer jag att träffa Frank Harris när jag/kommer till Chicago”? Alla fakta har ju givits i själva frå- gan, och fast den skrivande vet det, blir han lika imponerad som de andra åhö- rarna, emedan han inte kan förstå hur ”tankeläsaren” kunde veta vad som skri- vits på papperet, vilket den frågande själv bär i fickan. å-senare år har man fått vara med om verkligt skickligt genomförda ”tankeläsningskonster”. Men hur över- tygande de än kan synas vara, så har man ändå kunnat avslöja dem. Det märkligaste är kanske när en per- son, som rådfrågar ett medium angåen- de sig själv, får reda på sådana saker som den tillfrågade inte kunde ha haft någon som helst möjlighet att ta reda på. Vid en sådan seans kan saker och ting komma fram, som ingen annan än den frågande själv kan ha den blekaste aning om. Detta slags ”tankeläsning” kallas medierna emellan ”läsning”, och mediernas rykte inbördes är beroende på hur pass skickligt de kan ”läsa”. För att genomföra sådana ”omöjlighe- ter” måste man hålla i minnet, att vår uppmärksamhet liksom våra syn-, hörsel- .och känselsinnen är begränsade till ett