Från låssmed till urmakare Historien om PETER HENLEIN, det moderna fickurets uppfinnare -Oer Bbrmacker. Ved marbe de revfenden DOkré Ötrecdt ond Gott nach der Dlenfur? Non felles alak ond ferm Pbrfant/ Guds fie boden busarn beRarnbu STEPIHANM oooI Ad. på TUhemacher in Altdo Jah UNDER RR Hagen me 3 Ka > fh sedd ev Sf svar « ; kifeen. 2 secicker vader Nörnbr te 7 ca Bit é BE gt TLA PREV RT LS sr Å 6; Irbe få LT SA Tbr Plesrer Albert - EE 3 8 TEKNIK för ALLA I dagarna är det 400 år sedan Peter Hen- lein — fickurets uppfinnare dog. Enligt de nyaste forskningarna förlägges upp- finningen till år 1511, bl. a. av följande skäl: Johannes Coclaeus omnämner näm- ligen i sin ”descriptio Germaniae” (be- skrivning av Tyskland) Peter Henleins fickur. Den av Joh. Coclaeus författade latinska skriften utkom i Niärnberg år 1511. På ett ställe däri skriver för- fattaren: ”För var dag, som går, göres det allt fler och fler märkliga uppfin- ningar. Nu har en helt ung man, Peter Hele, utfört ett arbete, som t. o. m. de lärdaste matematiker icke kunna annat än beundra. Av vanligt järn tillverkar han ur med alla de hjul, som härför be- hövas, som hur de än vändas och hållas, utan något som helst klocklod, både kun- na visa tiden och slå, allt under 241 tim- mar och detta vare sig man bär dem på bröstet eller i fickan.” Hitintills hade det endast funnits klockor med lod. Det var naturligtvis ogörligt att ta med sig ståur eller vägg- ur på resor och man var därför hän- visad till klockorna på kyrktornen eller rådhusen. Det är klart, att man redan tidigt sysslat med tanken på andra hjälpmedel än loden och i synnerhet var detta problem viktigt för skeppsklockor, då vågornas rörelse ödelade den regel- bundna gången av vikturen. Redan un- der 1400-talet försökte man att använda fjäderkraften, och kom på den idén att förena axeln med en fjäder, som spän- des i samma mån som axeln vred sig mera åt den ena eller andra hållet, och sedan automatiskt hjälpte till att åter- föra den till mittläget. Fjädern gav stör- re regelbundenhet åt gången och man kunde undvara vikterna på balansens armar samt omgestalta den till ett svänghjul eller en s. k. ”oro”, ofta nu- mera benämnd ”balans”. Ur denna hjälpfjäder uppkom sedan själva drag- eller drivfjädern, i vilken kraft kunde uppsamlas och endast långsamt förbru- kas. Detta var första villkoret för att kunna göra uren bekvämt bärbara. Fig. 1: Kopporstick av Jost Amman 1548 (född v Zirich 1539, död i Närn- berg 1591). Vers av Hans Sachs (be- römd skomakare och därtill diktare i Nirnberg, född 1494, död 1576). Fig. 2: Kopparstick (1700-talet) före- ställande Stephan Fuarffler, urmakare och uppfinnare. Såsom urmakare var han ej så bekant, men som uppfinnare gjorde han sig bemärkt genom att kon- struera en trehjulig vagn, vilken drevs med handkraft. Farffler använde sig av denna, vagn som fortskaffningsmedel, enär ham delvis var förlamad. Fig. 3: Äggur i silver och delvis för- -gyllt med väckarverk (omkr. är 1650). Den allra första hjälpfjädern var för övrigt ett svinborst som bromsade balan- sens rörelse både åt den ena och den andra sidan och genom sin pressning mot balansen sökte tvinga den att ändra rörelseriktning. Det förekom även två svinborst för rörelsens begränsning. Svinborstets användning säges vara en uppfinning av Peter Henlein: men då Henlein gått i låssmedslära, så är det inte uteslutet att stål- eller järnfjäderns verkningar voro bekanta för honom och det är antagligt, att han helt enkelt överförde svinborstets verkningar på järnfjädern. Fjädern i uret — vi följa här professor Hj. Tallquists i Helsing- fors utmärkta bok ”Urens och Urtekni- kens historia” (Stockholm 1939) — blev utgångspunkten för en oanad utveckling av uren, men till en början hade de alla en stor olägenhet, som gjorde, att lod- uren visade tiden mera korrekt än fjä- deruren. En helt uppdragen fjäder ut- vecklade nämligen större kraft än en till hälften uppdragen och följden måste bli en stor oregelbundenhet i wurens gång. Men redan 1525 gjorde emellertid Jacob Zech från Prag en ny uppfinning, snäckan med fjäderhus, genom vilken åstadkoms en väsentligt noggrannare gång hos uret. När Henlein föddes, är inte med sä- kerhet bekant, men det torde ha varit omkring 1480, ty enligt Närnbergs stads mästarebok, som ännu i dag finnes i be- håll, blev Heinlein den 16 november 1509 upptagen i låssmedsgillet och erlade en avgift av 3 gulden. Han måste ha varit son till en hantverkare, ty enligt de myc- ket stränga bestämmelser som då rådde, var det slätt omöjligt att komma in i ett gille, om man inte var född, som det hette, av ”ärliga föräldrar”. Annars vet man ingenting annat om hans ungdom än att han liksom sin bror . var en väldig slagskämpe — vilket var vanligt kland smederna. Så var han också natten till den 8 september 1504 med om ett slagsmål tillsammans med två andra smeder, vid namn Georg Heuss och Paul Tefler, vid vilket tillfälle en annan smed, Clemens Glaser dödades. Henlein flydde efter slagsmålet omedel- bart till Barfotamunkarnas kloster, för att där finna en säker fristad. Trots att han bekände sig ha varit med om dråpet, fick han flera gånger be om lejdbrev från magistraten men blev först 1515 fullständigt befriad från straffet, peter Henlein gifte sig omkring 1509, förmodligen då han blev mästare. Hans utvalda hette Kunigunde och var dotter till en viss Endres Ernst. Att han inom kort tid blev en rik man, framgår därav att han 1522 kunde köpa sig ett hus, som var beläget bredvid den beröm- de bronsgjutarens Peter Vischers hus