Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min mor Marie Sklodowksa Curie, av Eve Curie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TfÅ:s FÖLJETONG:
Berättelsen om radiums upptäckare
av Eve Curie
(Började i nr 48, 1942.)
Förgäves avböja Curies alla intervjuer.
Förgäves avvisa de besökare och stänga
in sig på sitt fattiga laboratorium, som nu
vunnit historisk ryktbarhet. De äro inte
längre herrar över sitt arbete och sitt
privatliv. Till och med deras personliga
anspråkslöshet, som inger även den minst
finkänsliga journalist förvåning och be-
undran, börjar bli berömd, börjar bli
publikens egendom och skänker skriben-
ter = förträffliga uppslag till tidnings-
artiklar:
>»Det ligger mig särskilt om hjärtat att
framhäva ett karaktärsdrag hos herr Cu-
rie: hans fullständiga oegennytta och
hans - beundransvärda anspråkslöshet.
Denne högvuxne, blonde man med något
böjda skuldror och med ögon, vilkas
blick är sällsamt god — denne man, som
nått berömmelsens tinnar redan vid unga
år, men som icke berusats av framgången,
denne lärde man behärskas — förutom
av sitt arbete och sin familjekänsla — av
en enda tanke: Han skulle vilja, att hans
elever och alla andra unga män, som ägna
sig åt vetenskapens hårda tjänst, icke
riskerade att hejdas i sina ansträngningar
av bedrövliga ekonomiska svårigheter.
Han glömmer sina egna mödor, delade av
madame Curie, för att endast tänka på
detta: kanske sitter det någonstädes i
Frankrike forskare, vilka vore värda vår
uppmärksamhet, snillrika, okända män,
som aldrig skola förmå uträtta något stort,
emedan de äro tvungna att försumma
sina studier för att förtjäna sitt dagliga
bröd. Jag förmår inte återge, så som jag
skulle vilja, den vältalighet, den värme
och rörelse, med vilka herr Curie ut
talade dessa tankar. Beaktansvärd är även
den enkelhet, ja, den godmodighet han
lägger i dagen. Pierre Curie förtjänar där-
för mer än vår beundran. Han har gjort
sig värd en hel världs sympatier.»
(La Petite République.
Eugene Thépault.)
Berömmelsen är en förunderlig spegel!
Ibland återger den ärligt de drag den re-
flekterar. Vid andra tillfällen verkar den
åter som en av dessa förvrängande skratt-
speglar man sätter upp på allmänna för-
lustelseställen. Berömmlesen kastar ut i
rymden tusen bilder av dem den utvalt
18 TEKNIK för ALLA
till sina offer. Den fångar alla deras rö-
relser för att förstora dem och karrikera
dem. "Makarna Curies liv förser redan
varietéerna med revyscener. Tidningarna
meddela, att herr och fru Curie genom en
olyckshändelse förlorat en del av sitt
radiumförråd. Strax spelas en »sketch»
på en teater i Montmartre, där man ser
de två forskarna i deras skjul som port-
förbjudits för allmänheten, på ett skratt-
retande sätt letande i alla vrår efter sin
förlorade skatt. — —
Den händelse som åsyftas relateras av
Marie själv med följande ord i ett brev
från henne till Joseph Sklodowski:
»En stor olycka har nyligen drabbat
oss. Under utförandet av ett ömtåligt ex-
periment med radium ha vi förlorat en
ansenlig kvantitet av vårt förråd, och vi
ha inte ännu lyckats komma underfund
med hur olyckan tillgått. Följden är, att
jag till längre fram måste uppskjuta min
redogörelse för radiums atomvikt, som
jag ämnade påbörja nu i påsk. Vi äro båda
mycket bedrövade.»
I ett annat brev skriver hon om detta
radium, som vållar henne så mycket be-
kymmer:
Marie till Joseph Sklodowski,
den 23:dje dec. 1903.
»Möjligen skall det lyckas oss att fram-
ställa en större kvantitet av detta olyck-
saliga ämne, men därtill behövs såväl rå.
malmer som pengar. Dessa senare ha vi,
men hittills ha vi inte lyckats uppbringa
den erforderliga malmen. Just nu har
man = förespeglat oss möjligheten att
kunna få köpa det förråd av malm, varav
vi äro i behov. I så fall sätta vi i gång
framställningen, men du anar inte, hur
långsamt det går, hur mycket pengar och
tålamod det kräver för att ur flera ton
malm framställa en minimal kvantitet ra-
dium!»
Vi se av dessa brev, vad som fyller
Maries sinne med bekymmer tretton da-
gar efter erhållandet av Nobelpriset. Un-
der loppet av dessa tretton dagar har
Paris” universitet »upptäckt;» makarna
Curie och döpt dem till »det berömda pa-
ret», men Pierre och Marie ha svårt att
spela den nya roll, som sålunda tilldelats
dem. ;
V
Pierre Curie till Georges Gouy,
den 22 jan. 1904:
»Kära vän, redan länge har jag ämnat
skriva till dig. Du får ursäkta, att det inte
blivit av. Det beror på det förryckta liv
vi numera föra.
Du har säkert observerat allmänhetens
plötsliga intresse för radium. Detta in-
tresse har förskaffat oss alla de fördelar,
som följa med popularitet. Vi ha förföljts
av journalister och fotografer av alla na-
tionaliteter. De ha gått ända därhän att
återge min dotters samtal med sin skö-
terska och att beskriva vår svart-och-vita
katt. Vi ha fått besök av excentriker och
misskända uppfinnare, vi ha mottagit
massor av tiggarbrev. Dessutom ha auto-
grafsamlare, sysslolösa snobbar och till
och med en och annan vetenskapsman
uppsökt oss i vår magnifika lokal vid
Rue Lhomond, som du väl känner till.
Allt detta har fullständigt berövat oss
vårt lugn. Härtill har sällat sig skyldig-
heten att om aftnarna besvara massor av
brev. Jag känner, hur jag fördummas av
denna tillvaro! — —
sk
De två ledmotiven i denna symfoni
skorra mot varandra. Det ena återger
publikens ansträngningar att få överhölja
sina idoler med beundran. Det andra ut
trycker dessa senares strid för att åt sig
bevara sitt ensliga arbetsliv, och »natur-
stridiga> lycka, vilken är dem dyrbarare
än allt. De äro fulla av dissonanser, des-
sa två motiv. För första gången förmår
makarna Curie inte behärska en egen-
domlig nervositet — de, som hittills utan
klagan utstått fattigdom, överansträng-
ning och till och med orättvisor, som
vederfarits dem. Allteftersom deras rykt-
barhet växer, tilltar också deras irrita-
tion.
Pierre Curie till Georges Couy,
den 20:de mars 1904:
»Som du märker äro vi för tillfället
gynnade av Ödet, men dess välgärningar
åtföljas tyvärr av en massa olägenheter.
Aldrig ha vi varit så fullständigt berövade
vårt lugn. Det finns dagar, då vi knappt
hinna hämta andan. Att detta skall ha
drabbat just oss, som endast haft en ön-
skan, nämligen att få leva som vildar,
långt bort från människorna!»
Pierre Curie till Ch. Ed.
Guillaume:
»Man ber oss om artiklar och föreläs-
ningar. Om några år skola troligtvis just
samma personer, som nu stjäla vår tid,
kritisera oss, emedan vi inte, enligt deras
mening, utfört tillräckligt med arbete.»
Pierre Curie till densamme
den 15 jan. 1904:
»Kära vän, jag håller min föreläsning
den 18:de februari. Tidningarna hade fått
oriktiga uppgifter, och misstaget har skaf-
fat mig tvåhundra nya brev med böner
om inträdeskort på halsen. Jag avstår
från att besvara dem. Jag har gripits av
en fullständig och oövervinnlig håglöshet
för den Flammarionska föreläsningen och
drömmer om en lugn framtid i ett frid-
lyst land, där alla föreläsningar blivit för-
biudna och journalister utsättas för för-
följelser.»
Marie till Joseph Sklodowski
den 14 februari 1904:
» Alltjämt samma oväsen. Folk göra
allt vad de kunna för att hindra oss i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
