Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min mor Marie Sklodowksa Curie, av Eve Curie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vårt arbete. Jag har fattat ett beslut att
vara modig. Jag ämnar inte längre taga
emot några besök, men jag störs i alla
fall. Vårt liv är grundligt fördärvat av
alla dessa hedersbevisningar.»
Marie Curie till Joseph Sklodowski,
den 19 mars 1904:
»Käre Joseph, jag sänder dig mina
varmaste lyckönskningar till födelse-
dagen. Jag önskar dig en god hälsa och
framgång, samt också, att du aldrig måtte
översvämmas av sådana brevfloder och
aldrig anfallas av sådana människoskaror,
som för tillfället förbittra vår tillvaro.
Jag ångrar en smula, att jag kastat
bort allt de brev vi erhållit. De voro rätt
lärorika. Det fanns bland dem somliga,
som innehöllo sonetter, andra voro dik-
ter över radium eller utgjutelser av alle-
handa uppfinnare, spiritister och filosofer.
I går skrev en amerikanare och bad om
rättighet att uppkalla sin kapplöpnings-
häst efter mig. Oändligt många tigga om
autografer och porträtt. Jag besvarar
inga av dem, men jag ödslar bort tid på
att läsa dem.»
Marie Curie till sin kusin Henriette,
våren 1904:
» Vårt lugna och arbetsfyllda liv är full-
komligt bragt ur sina gängor. Jag fruk-
tar, att det aldrig mer kommer att bli
som förr— — —»
Den irritation, pessimism, ja, rent av
bitterhet, som dessa brev andas, kunna
ej vara missledande. De två makarna ha
förlorat sitt sinneslugn.
»Den trötthet vi kände av ett arbete,
som översteg våra krafter, emedan vi be-
drevo det under så ogynnsamma villkor,
ökades ytterligare genom att vi utsattes
för en fullkomlig invasion av journalis-
ter», skriver Marie längre fram. »Dessa
störande inflytelser på det isolerade liv
vi av fri vilja valt, blevo oss en verklig
källa till lidande och fingo också ödes-
digra följder».
Som en ersättning borde ju deras rykt-
barhet ha förlänat Curies vissa fördelar:
en profssur t. ex., ett laboratorium, de så
länge utlovade medhjälparna, eller ett
välbehövligt statslån. När skola dessa lätt-
nader skänkas dem? Deras förhoppningar
gäckas allt fortfarande.
Vi beröra här en av huvudorsakerna
till Pierres och Maries förstämning.
Frankrike är det land, där värdet av de-
ras vetenskapliga insatser i sista Hand
blivit erkänt. Och inte förrän Davy-
. medaljen och Nobelpriset tilldelats dem,
börjar Paris” universitet ägna en tanke åt
att inrätta en professur i fysik åt Pierre
Curie. Detta förhållande förstämmer ma-
karna. Alla de utmärkelser och belö-
ningar, som tillerkänts dem i utlandet,
äro ägnade att ytterligare understryka
och framhäva de bedrövliga förhållanden,
under vilka de måst fullfölja den be
lönade upptäckten. Och dessa förhållan-
den synas på intet sätt vilja förbättras.
Pierre grubblar över de många befatt-
ningar, vilka vägrats honom under de se-
naste fyra åren, och han föresätter sig
som en hederssak att medelst ett offent-
ligt tack framhäva den enda institution,
som uppmuntrat och understött hans an-
strängningar, allt efter de mycket be
gränsade tillgångar, som stått den till
buds: »PEcole de Physique et de Chimie».
Under en föreläsning, som han håller vid
Sorbonne inför en stor åhörarskara, sä-
ger Pierre på tal om laboratorieskjulets
många brister: »Jag önskar speciellt be-
tona, att vi utfört alla våra experiment
vid ”TPEcole de Physique de la ville de
Paris”. Vid alla vetenskapliga forskningar
är det inflytande, som omgivningen ut
övar på ens arbete, av oerhörd betydelse,
och en del av de utvunna resultatet äro
även beroende av detta inflytande. $Se-
dan mer än tjugo år arbetar jag vid
P’Ecole de Physique. Skolans första direk-
tör, herr Schutzenberger, var en fram-
stående vetenskapsman. Jag drar mig
med tacksamhet till minnes, att det är
han, som förskaffade mig möjligheten att
forska, då jag ännu endast var laborator.
Senare tillät han också madame Curie att
arbeta tillsammans med mig, och vid den
tidpunkt, då denna tillåtelse gavs, var en
dylik medgift ett sällsynt undantag. Sko-
lans nuvarande «direktörer, herrarna
Lauth och Gariel, ha fortsatt att visa mig
samma välvilja. Skolans lärare och de
elever, som där fått sin utbildning, ha ut-
gjort en välgörande och arbetsbeford-
rande omgivning, som varit mig till stort
gagn. Det är också bland skolans forna
elever vi funnit våra medarbetare och
våra vänner, och det gläder mig att nu
ha fått ett tillfälle att till dem alla fram-
bära mitt tack.»
Den aversion, som makarna Curie fat-
tat för ryktbarhetens besvärligheter, äger
även andra orsaker än deras lidelsefulla
kärlek till forskningen och deras ängslan
över den förspillda tiden.
Pierres naturliga
läggning och de
principer, vilka
han under hela sitt
liv hyllat, motsatte
sig offentlighetens
angrepp på hans
frihet. Han hyser
avsky för klasskill-
nad och rangska-
lor. Han ogillar
betygsättning i
skolorna, och de
utmärkelsetecken,
som fullvuxna
människor åstun-
da, förefalla ho-
nom lika onödiga
som de medaljer,
som delas ut åt
skolbarnen. Dessa
åsikter, som dre-
vo honom att av-.
säga sig hedersle-
gionen, äga sin
tillämpning även
inom den veten-
skapliga världen.
Han har inte sin-
ne för tävlingar.
Under den hets-
jakt, som veten-
skapsmän «ibland
anställa för att
hinna = först = till
målet med en upp-
täckt, tar han med
jämnmod’ om han
distanseras av en
kollega. Lika ivrig,
som han är i sitt
arbete, lika lång-
sam är han, då det
gäller att offent-
liggöra resultatet
av sina forsknin-
Madame Curie med
gar. I stället för att med avundsam-
ma ögon följa sina rivalers framsteg,
gläder han sig uppriktigt åt deras fram-
gångar. ”Vad betyder det, att jag inte
offentliggör detta arbete”, brukar han
säga, ”om bara någon annan gör det”.
En sådan frigjordhet från allt småsinne
hos Pierre har utövat ett djupt inflytande
på Marie. Men det är inte för att härma
sin make och inte heller för att lyda ho-
nom, som hon under hela sitt liv undan-
drar sig hedersbevisningar och beundran.
För henne är det inte någon principsak
att bekämpa ryktbarheten. Hon följer helt
enkelt härvidlag sin instinkt. En oöver-
vinnlig blyghet, en pinsam nervös spän-
ning griper henne inför nyfikna blickar.
De kunna rent av hos henne framkalla
illamående och svindel.
Härtill kommer att hennes tillvaro är
så till bristningsgränsen uppfylld av plik-
ter, att det är henne omöjligt att för-
spilla en enda atom energi. Man kan
säga, att Marie Curie utför verkliga
akrobatkonster för att åstadkomma goda
resultat av sin verksamhet som veten-
skaplig forskare, husmor, mor och lära-
rinna. Ett enda konststycke till, och hen-
nes jämvikt skulle rubbas: och hon skulle
störta ner från den spända lina, på vilken
hon utför sina nummer. Marie har inte
tid och tillfälle att spela »en ryktbar
kvinnas» roll.
(Forts. på sid. 28.)
sina döttrar Iréne och Eve 1905.
TEKNIK för ALLA 19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
