Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min mor Marie Sklodowska Curie, av Eve Curie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TfÅ:s ; FÖLJETONG:
Berättelsen om radiums upptäckare
av Eve Curie
(Började i nr 48, 1942.)
Ch. Cheneveau (Pierre Curies labora-
tor):
”Det fanns flera bland oss, som full-
komligt dyrkade honom. För mig var
han, näst mina närmaste en av de män-
niskor jag höll mest av. Han visade
mig, hans anspråkslöse medhjälpare, en
stor och fin vänskap. Hans stora god-
het räckte till även för de ringaste i
hans omgivning. Han älskades av alla,
som voro i hans tjänst. Jag har aldrig
bevittnat en ärligare sorg än den, som
bevisades honom med tårar av alla på
laboratoriet vid nyheten om hans plöts-
liga död. — — —
Vid detta, liksom vid alla föregående
tillfällen, undandrar sig den, som nu
kallas ”den ryktbara änkan”, alla offent-
liga ärebetygelser. För att undvika
varje officiell hedersbevisning bestäm-
mer Marie, att begravningen skall äga
rum redan lördagen den 21:sta april.
Hon avböjer alla tal, korteger, delega-
tioner och uttrycker en bestämd önskan,
att Pierre i största stillhet må jordas
ute i Sceaux, och läggas i den grav, där
hans mor vilar. Aristide Briand, den
dåvarande undervisningsministern, trot-
sar likväl, driven av en ädelmodig rö-
relse, alla förbud och sluter sig i tyst-
het till de närmast sörjandes skara och
följer Pierre till graven på den avlägsna
lilla förstadskyrkogården.
Journalister, som hålla sig dolda bland
gravvårdarna, falka på Marie, som göm-
mer sig bakom sitt täta sorgedok.
”Madame Curie följde vid sin svär-
fars arm sin makes kista ända till gra-
ven, som grävts invid själva kyrko-
gårdsmuren, i skuggan av några kastan-
jeträd. Hon förblev stående där några
ögonblick, orörlig och med ett spänt ut-
tryck. Medan hon stod så, bars en
knippa blommr fram till graven. Med
en tvär rörelse grep hon den och bör-
jade lösgöra blommorna, vilka hon
strödde över kistan.
Hon föreföll alldeles oberörd av de
närvarande, vilka, stumma och djupt
gripna, åsågo denna scen.
Slutligen ansåg sig emellertid begrav-
ningsfunktionären tvungen att meddela
madame Curie, att de närvarande vän-
tade att få frambära sina kondoleanser.
Då lät hon blomknippan, som hon allt-
jämt höll i handen, falla till marken och
lämnade graven utan att yttra ett ord.”
Le Journal 22 april 1906.
Under de följande dagarna hållas
minnestal över den avlidne vetenskaps-
mannen såväl vid Sorbonne, som i alle-
handa vetenskapliga samfund, både
franska och utländska, vilka räknat
Pierre bland sina medlemmar. I veten-
skapsakademien är det Henri Poincaré,
som hedrar sin väns minne:
”Alla, som känt Pierre Curie, veta,
vilken trevnad och trygghet man erfor
i umgänget med honom, och vilken
charm — om man kan uttrycka sig så
— hans blida anspråkslöshet, hans naiva
URET och hans själsadel utstrå-
lade.
Man hade ofta svårt att fatta, att un-
der alla denna godhet och blidhet dolde
sig en så omutlig rättskänsla. Han dag-
tingade aldrig med de ädla principer han
insupit. Aldrig heller med de moraliska
begrepp, man lärt honom att hylla, ej
heller med det sanningsideal, som han
möjligen ställde alltför högt för den
värld vi leva i. De tusen små moraliska
eftergifter, med vilka vi hjälpa oss ur
svårigheter, voro honom fullständigt
främmande. Den kult han ägnade dessa
höga ideal stod i intimaste förening med
den hängivenhet han hyste för veten-
skapen, och genom sitt lysande exempel
har han bevisat för oss, vilken hög upp-
fattning om plikten som kan springa
fram ur en enkel och sann kärlek till
sanningen. Det är av ringa betydelse,
vilken gud man tror på. Det är tron,
icke guden som utför underverken.”
k
Maries anteckningar:
”Dagen efter begravnnigen berättade
jag allt för Iréne, som ännu är kvar hos
Perrins. Först förstod hon inte och lät
mig gå utan att säga någonting. Men
efteråt lär hon ha gråtit och bett att få
träffa mig. Hemma hos oss grät hon
då mycket, men återvände därefter till
sina små vänner för att glömma sin
sorg. Hon har inte frågat mig om några
detaljer och tycks sky att tala om sin
far. Hon stirrade med förskrämda ögon
på de svarta kläder, man har hem till
mig, men efter en stund tycktes hon
inte längre fästa sig vid dem.
Joseph och Bronia ha kommit. De
äro så goda och ömma mot oss. Iréne
leker med sin morbror och sin farbror.
Eva har under alla dessa händelser tul-
tat omkring i huset med glad sorglöshet.
Hon leker och skrattar. Alla tala så
mycket. Jag ser bara Pierre — Pierre
på sitt dödsläger.
Söndagen efter din död, Pierre, gick
jag för första gången med Jacques upp
på laboratoriet. Jag försökte göra några
uppmätningar för en kurva, på vilken
vi var för sig hade bestämt några punk-
ter, men jag förmådde inte fortsätta.
Jag går på gatorna, som om jag vore
hypnotiserad, utan att bry mig om nå-
gonting. Jag tänker inte ta livet av
mig. Jag känner inte ens någon lust
att göra det. Jag frågar mig bara
ibland, om det inte bland alla dessa vag-
nar finns en, som skulle kunna låta mig
dela min älskades öde.”
xx
Gamle doktor Curie, hans son Jacques,
Joseph Sklodowski och Bronia iakttaga
med ängslan den isigt lugna, svart-
klädda automat, som Marie förvandlats
till. Inte ens åsynen av hennes barn
förmår väcka hennes känslor. Även om
hon inte söker döden, tycks hon likväl,
stel och frånvarande, ha lämnat de le-
vandes antal. Men de levande oroa sig
för den framtid, som väntar Marie, och
om vilken hon själv så föga tycks be-
kymra sig. Pierres frånfälle har fram-
kallat flera svårlösta problem. Hur
skall det gå med de forskningar, vilka
Pierre lämnat ofullbordade? Och med
hans <föreläsningsverksamhet vid Sor-
bonne? Vad skall det bli av Marie?
Hennes närmaste diskutera dessa frå-
gor med dämpade röster. De lyssna till
de förslag, som framkastats av repre-
sentanter för undervisningsministeriet
och för universitetet. Dagen efter be-
gravningen har regeringen officiellt fö-
reslagit, att Pierre Curies änka och barn
skola erhålla pension av staten. Jacques
har framfört anbudet till Marie, men
hon vägrar bestämt att antaga det. ”Jag
vill inte få någon pension!” förklarar
hon. ”Jag är ung nog att förtjäna mitt
och mina barns uppehälle.”
För första gången kan man åter i
hennes stämma spåra ett eko av hennes
forna tapperhet.
Vissa meningsutbyten äga rum mellan
familjen Curie och myndigheterna. Uni-
versitetet skulle gärna se, att Marie
kvarstod inom dess ämbetsmannakår.
Men vilken skulle hennes officiella titel
bli? Vore det ens tänkbart att placera
denna snillrika kvinna under någon
chef? Var skall man finna en kompe-
tent man, som kan övertaga ledningen
av Pierre Curies laboratorium ? Då man
frågar fru Curie om hennes önskemål,
svarar hon, att hon inte känner sig kom-
petent att tänka klart på framtiden —
att hon inte vet, vad hon vill. — —
Jacques, Bronia och Pierres intimaste,
mest trofaste vän, Georges Cony, inse,
att de i Maries ställe måste fatta beslut
och framlägga förslag.
Jacques Curie och Georges Couy med-
dela alltså fakultetens dekanus sin över-
tygelse, att Marie är den enda franska
TEKNIK för ALLA 293
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
