TfA:s FÖLJETONG: Berättelsen om radiums upptäckare av Eve Curie (Började i nr 48, 1942.) Över denna samling av åtta, tio per- soner vakar i samråd med Marie en f. d. medarbetare och trofast vän, en forska- re av rang, André Debierne. Marie Curie har gjort upp ett pro- gram för nya forskningar och genomför det också att bekymra sig om att hen- nes hälsa blivit vacklande. Hon renar flera decigram klorid av radium och bestämmer på nytt detta ämnes atomvikt. Därefter tar hon itu med att isolera metalliskt radium. Var gång hon framställt rent radium har det hittills varit fråga om radiumsalter (klo- rid eller bromid), som utgöra dess enda stabila form. Nu samarbeta Marie och André De- bierne för att framställa själva metal- len, oberörd av sådana förändringar som åstadkommas av atmosfäriska in- flytanden. Denna laboration — en av de svåraste vetenskapen känner till — har sedan aldrig upprepats. André Debierne hjälper Marie Curie att studera polonium och de strålar det utsänder. Dessutom sysslar Marie med ett självständigt arbete: hon uttänker en metod för att bestämma radium- kvantiteter med ledning av den emana- tion detta ämne avger. För att Curieterapien skall få en uni- versell spridning fordras det att mini- mala partiklar av den dyrbara substan- sen med sträng precision må kunna av- skiljas. Då det är frågan om tusendels milligram, är vågskålen inte längre till någon nämnvärd hjälp. Då får Marie ingivelsen att ”väga” de radioaktiva substanserna medelst de strålar de ut- sända. Hon utvecklar och fulländar den- na svåra teknik och upprättar i sitt la- boratorium en särskild organisation för mätning av produkter eller aktiva mine- , raler och utfärdandet av intyg beträf- fande deras radiumhalt. Denna organi- sation är avsedd att lika mycket tjäna vetenskapsmän och läkare som. enskilda. Samtidigt med att hon publicerar en ”Klassificering av radioaktiva ämnen” och en ”Tabell över de radioaktiva kon- stanterna”, utför hon ännu ett arbete av allmänt intresse: tillverkningen av den första internationella ”radiumlikaren”. Denna lätta lilla glastub, som Marie med rörelse håller i sina slutna händer, innehåller 21 milligram ren radiumklo- rid. Det skall tjäna som modell för de ”likare” som senare komma att spridas runt världens fem kontinenter, och den deponeras högtidligt i ”le bureau de poids et mesures” i Sevres nära Paris. sk Efter den ryktbarhet som vunnits ge- mensamt av makarna Curie sprider sig nu meteorlikt över världen den beröm- melse, som Marie personligen gjort sig förtjänt av. Hedersdoktorsdiplomer och kallelser till medlemsskap i utländska akademier hopa sig i byrålådorna i hem- met i Sceaux utan att mottagaren ägnar en tanke åt att ordna dem eller uppföra dem på en lista. ; Frankrike känner endast två sätt att hedra sina stora personligheter medan de ännu äro i livet. De föräras antin- gen hederslegionen eller inväljas i aka- demien. Är 1910 erbjudes Marie att bli rid- dare av Hederslegionen, men, så som hennes make redan gjort, avsäger Marie sig utmärkelsen. Det är att beklaga, att hon inte på samma sätt motsatte sig ett förslag, som hennes alltför ivriga beundrare framlade för henne: de önskade föreslå henne till att inväljas i vetenskapsaka- demien. Har Marie hunnit glömma de föröd- mjukelser hennes make fått utstå, inte blott i nederlaget utan även då han av- gick som segrare ur en liknande tävlan? Vet hon alls inte, att hon omges av av- und och illvilja ? Marie är naiv och hon är utländska. Hon är inte endast okunnig om denna avund, hon är rädd att visa sig skryt- sam och otacksam genom att vägra att taga emot den utmärkelse, som hon tror att hennes andra fädernesland, Frank- rike, erbjuder henne. Edouard Branly, känd som vetenskaps- man och ivrig katolik, är hennes med- tävlare. Mellan ”Curister” och ”Bran- lyster”, mellan fritänkare och klerika- ler; mellan anhängare av och motstån- dare till den sista sensationella nyheten att välja in kvinnor i akademien utbry- ter nu en strid, som Marie bevittnar maktlös och förskräckt. De mest framstående vetenskapsmän med Henri Poincaré, doktor Roux, Emile Picard, professorerna Lippman, Bauty och Darboux i spetsen leda kampanjen för henne. Men i det andra lägret be- reder man sig för ett starkt motstånd. ”Kvinnor kunna icke bli medlemmar av ”PFInstitut”, utbrister med sedlig harm herr Amagat, som åtta år tidi- gare var Pierre Curies segrande med- tävlare. Till det katolska lägret inrapporteras av beskäftiga tungor att Marie är ju- dinna och fritänkare, och samtidigt få fritänkarna en vänlig vink om att Marie är katolik. Den 23:dje jan. 1911, valdagen, sä- ger presidenten då han öppnar samman- trädet, med hög röst till vaktmästaren: — Släpp in alla, med undantag av damerna. En nästan blind akademiker, som är en ivrig anhängare av madame Curie, har efteråt klagat över att han var nära att rösta emot henne, emedan någon smugit en oriktig valsedel i hans hand. Klockan fyra skynda journalisterna att ömsom med besvikelse, ömsom med segerglädje meddela valresultaten. Det befinnes att Marie fått en röst för litet. Vid Rue Cuvier vänta alla på valre- sultat i större spänning än kandidaten själv. Redan på morgonen ha de köpt en stor bukett och gömt den under bor- det där precisionsvågen har sin plats. Nederlaget lamslår dem fullständigt. Med tungt hjärta smusslar Louis Ragot, mekanikern, undan den onödiga blom- sterhyllningen, och tysta och förstämda läsa de yngre över tröstande fraser, som de emellertid aldrig bli i tillfälle att uttala. Ty då Marie träder ut ur sitt lilla privata arbetsrum, kommenterar hon ej med ett ord sitt nederlag. Hon sörjer nämligen alls inte över det. Makarna Curies historia visar oss att utlandet alltid trätt emellan, då Frank- rike negligerat de båda forskarna. Vetenskapsakademien i Stockholm, som önskar visa sin erkänsla för de ly- sande arbeten Marie utfört i vetenska- pens tjänst efter hennes makes död, till- erkänner henne i december det stora Nobelpriset i kemi för året 1911. Aldrig hittills har någon man eller kvinna an- setts värd att två gånger erhålla denna belöning. Som Marie är klen och allt utom frisk anmodar hon Bronia att åtfölja henne på resan till Sverige. Hon tar också med sig sin äldsta dotter, Iréne. Barnet får bevista den högtidliga ceremonien. Tjugofyra år senare kommer hon själv att i denna sal mottaga samma pris. — Många privata fester utom de sedvan- liga och utom den bankett konungen ger ha organiserats till Maries ära. Ett levande intryck behöll hon av en förtjusande fest, vid vilken hundratals kvinnor i brokiga dräkter buro kronor av brinnande ljus på huvudet såsom dia- dem. I det inträdestal Marie håller, gör hon sin avlidne make delaktig av de heders- bevisningar, för vilka hon blivit före- mål: 23 TEKNIK för ALLA