TfA:s FÖLJETONG: Berättelsen om radiums upptäckare av Eve (Började i nr 48, 1942.) En av dessa polska högtidligheter till Maries ära äger rum på ”Museet för Industri och Jordbruk”, samma bygg- nad, varest Marie, tjugotvå år tidigare, gjorde sina första fysikaliska experi- ment. Dagen därpå ges en bankett för madame Sklodowska-Curie av Polens kvinnor. Bland de närvarande sitter en mycket gammal vithårig dam, som be- traktar hedersgästen med <oförtäckt glädje och beundran. Det är fröken Sikorska, föreståndarinnan för den flick- skola, där den blonda Marie mottog sin första undervisning. Marie lämnar sin plats och tränger sig mellan de blomster- prydda borden fram till den gamla da- men i ett glädjeutbrott, liknande dem hon brukade visa i sin barndom, då hon gynnats vid någon prisutdelning, om- famnar Marie sin forna lärarinna och kysser henne på båda kinderna. Fröken Sikorska brister i tårar av rörelse, me- dan de många närvarande visa sin med- känsla i frenetiska applåder. x Maries hälsa förbättras småningom så, att hon kan återupptaga ett normalt levnadssätt. Under sommaren 1913 prövar hon sina krafter genom att till fots med ränsel på ryggen genomströva Engadine. Hen- nes döttrar åtföljde henne med sin gu- vernant, och till det lilla sällskapet slu- ter sig också forskaren Albert Einstein och hans son. Mellan madame Curie och Einstein existerar redan sedan flera år ett förtjusande kamratskap. De bå- da snillena beundra varandra, deras vän- skap är frisk och trofast, och de kunna i oändlighet underhålla sig med varan- dra, ömsom på franska, ömsom på tyska om teoretiskt fysikaliska frågor och problem. Framför dem hoppar och dansar ”det unga gardet”, vars medlemmar äro ofantligt roade av denna fotvandring. Efter de unga kommer Hinstein som i hänförda ordalag för sin kollega utläg- ger de teorier, med vilka han ivrigt sysslar. Marie med sin exceptionella Curie matematiska begåvning är kanske en av de få i Europa som förstå dem. Iréne och Eva uppfånga då och då ut- tryck, som förefalla dem egendomliga, medan Einstein klättrar uppför branter och följer stigar utmed bråddjup, utan att fästa sig vid farorna, helt fångad som han är av det intressanta samtalet. Plötsligt tvärstannar han under vand- ringen, griper Marie om armen och ut- brister: — Det jag behöver veta, förstår ni, är vad som exakt händer passagerarna i en hiss, när den faller i rymden. En så rörande omsorg kommer den yngre generationen att gapskratta, ty den anar ej, att ett sådant imaginärt fall i rymden innebär relativitetspro- blem av transcendental art. Efter dessa korta ferier beger Marie sig till England och därifrån till Bräs- sel, dit hon kallats för vetenskapliga högtidligheter. I Birmingham utnämnes hon än en gång till hedersdoktor. För ovanlig- hetens skull tar hon dessa prövande tillställningar från den skämtsamma si- dan och beskriver ceremonien på ett humoristiskt sätt för Iréne. ”Liksom mina olyckskamrater, de öv- riga forskarna, vilka skulle mottaga he- dersdoktorsgraden, kläddes jag i en vac- ker röd klänning med gröna kanter. Se- dan fick var och en av oss åhöra ett "litet tal, i vilket vi berömdes för våra varefter universitetets vice-' meriter, kansler förklarade, att universitetet till- erkände oss graden. Efter dessa tal, och sedan vi tagit plats på estraden, del- togo vi i en procession tillsammans med alla universitetets professorer och dok- torer, klädda i dräkter, som ungefär lik- nande den vi buro. Allt detta var rätt lustigt, och jag fick avlägga ett hög- tidligt löfte att iakttaga Birmingham- universitetets lagar och traditioner.” — Den unga Iréne är hänförd över be- skrivningen: ”Älskling”, skriver hon till modern, ”jag tycker mig se dig i den vackra rö- da klänningen med gröna kanter. Så stilig du måtte sett ut! Fick du be- hålla klänningen, eller hade man bara lånat dig den för ceremonien?” I Frankrike, där man hunnit glömma de många årens stormar, står Marie nu som forskare på höjden av sin beröm- melse. Sedan två år håller redan arkitekt Né- not på att åt henne uppföra ett radium- institut på tomter vid Rue Pierre Curie. Det vore ett misstag att tro, att pla- nen kunnat skrida framåt så långt utan att möta motstånd och svårigheter, Strax efter Pierre Curies död hade myndighe- terna föreslagit Marie, att en nationeH insamling skulle sättas i gång för upp- förandet av ett laboratorium. Men Ma- rie hade motsatt sig förslaget. Hon ville - inte, att det skulle slås mynt av hen- nes makes bråddöd. Följden blev, att myndigheterna återföllo i sin passivitet. Först år 1909 fick doktor Roux, direktö- ren för Pasteur-institut, den lika ädel- modiga som djärva idén att låta bygga ett laboratorium åt Marie Curie. Om planen förverkligats, skulle hon alltså ha lämnat Sorbonne och blivit en stjärna vid Pasteur-institutet. Planen väckte emellertid myndighe- ternas uppmärksamhet. Skulle man låta Marie Curie lämna <wuniversitetet? Otänkbart! Till vad pris som helst måste man hålla henne kvar inom den officiella kåren. En överenskommelse träffas alltså mellan doktor Roux och vice-rektor Liard och gör slut på diskussionen. Universitetet och Pasteur-institutet slu- ta sig samman och grunda för 400.000 guldfranes vardera ett radiuminstitut, som skall omfatta två sektioner: ett la- boratorium för radioaktivitet under Ma- rie Curies ledning, samt ett laborato- rium för biologisk forskning och ra- diumterapi, varest studiet av cancerbe- handling och den vård, som bör givas de sjuka, skall organiseras av en fram- stående vetenskapsman och läkare, pro- fessor Claude Regaud. Dessa båda sektioner, vilka äro eko- nomiskt oberoende av varandra, skola arbeta gemensamt på att utveckla ra- dium-vetenskapen. Vi få nu se Marie springa mellan Rue Cuvier och nybyg- get, evigt diskuterande planer med ar- kitekten. Den redan gråhåriga forska- ren är uppfylld av en sjudande iver och nya, moderna idéer. Naturligtvis för- summar hon heller inte sitt personliga arbete, men hennes främsta intresse är dock knutet till skapandet av detta labo- ratorium, som bör inredas så, att det än- nu efter trettio, ja, femtio år kan tjäna mänskligheten, sedan hon själv inte mer är till. Hon fordrar stora lokaler, höga fönster, som släppa in floder av ljus. Hon begär också att få en hiss, även om en så dyrbar nymodighet skulle skanda- lisera myndigheterna. Vad institutets trädgård angår, kom- mer den att bli föremål för den forna lantflickans käraste omsorger. Döv för alla invändningar, som göras av dem, som vwilja ”spara på tomtutrymmet”, strider hon om varje fotsbredd av den terräng, som bör skilja de olika byggna- derna från varandra. Som en riktig kännare väljer hon ut unga trädplantor och låter sätta dem under sitt eget över- inseende, långt innan institutets grund blivit lagd. Hon förklarar för sina med- arbetare att: ”Genom att genast plantera ”mina” TEKNIK för ALLA 23