den ursprunglige ”upptäckaren”, vävaren Friedrich Gottlob Keller, inte själv fick någon glädje av fe- nomenets senare exploatering. Hade han haft tantieéme på den senare produktionen av slipmassa, skulle han och hans arvingar varit värl- dens rikaste personer i dag som är! Det är slipmassan, som möjlig- gjort tidningsväsendets snabba till- växt — utan slipmassa inga stora ”drakar” och inga jätteupplagor. I Sverige befinna vi oss nu i ett syn- nerligen gynnsamt läge — visserli- gen ha våra tidningar gjort indrag- ningar på formatet, men knappast så det stör. Annat är förhållandet på många håll i utlandet, där man får ransonera inte bara tidnings- papperet utan allt vad papper heter. Ett land som England är särskilt illa ute i fråga om papper. Man har inga egna virkestillgångar på hem- ma-ön och importen av massa mås- te naturligtvis inskränkas till ett minimum, då ju tonnaget behövs till absolut livsviktiga varutrans- porter. Därför kan man i dagens London få se ärevördiga lorder komma bärande på en hårborste, eller vad det nu kan vara, utan pap- per omkring — i affärerna bestås inte något omslagspapper längre. Vill man nödvändigt ha sitt nyför- värv inslaget, får man medföra om- slagspapperet själv. Liknande pap- persbrist finns också på andra håll och är en direkt följd av vederbö- rande lands brist på skog- eller på importmöjligheter. Sådana där pappersrestriktioner äro fullkomligt okända för oss svenskar. Vi hat. o. m. namn om ”... Det var en sachsisk vävare, som en dag sett, hur några barn ro- ade sig med att trycka en träbit mot en slipsten ...” Så berättas det att slipmassan upp” täcktes. — Bilderna överst: Vattenmär- ken på Grycksbo- | papper från år ö 1744. Enligt sakkun- Aa skapen vittna des- sa märken om att formmakaren inte varit så värst skick- ANDRE ARR MR 4 TEKNIK för ALLA lig i sitt yrke. = oss att vara ovanligt slösaktiga med papperet. Det händer, att utlännin- gar även under förkrigsåren, då det rådde normala förhållanden i deras land, förvånade sig över vår stora generositet på omslagspapper och påsar. Men så ha vi också varit bortskämda med att våra skogar utgjort en aldrig sinande råvaru- källa för pappersbruken. Aldrig si- nande, ja, det torde vi just nu få anse vara en sanning med modifi- kation. Det har under dessa krigs- år blivit en sådan efterfrågan på den skogliga råvaran, att det kan vara fara värt att tillgångarna om inte direkt sina, så dock bli. så hårt beskattade, att det kan uppstå ris- ker för den framtida avkastningen. Det har därför på allra senaste tid vid upprepade tillfällen varit på tal att införa någon form av ransone- ring på papperet och skulle så ske, "komma säkerligen tidningarna att bli de som drabbas omedelbarast och hårdast, eftersom just de äro de värsta pappersslukare vi ha. M2? den dagen den sorgen. Vi ha emellertid svårt att tänka oss, att det dock funnits en tid i vårt land, då vi måste importera allt papper, både skrivpapper och an- nat. från Holland och steg till sådana belopp, att den tidens nationaleko- nomer blevo allvarligt bekymrade. I sin berättelse om handelsbalansen den 11 maj 1734 anmärkte kom- merskollegium, att värdet av det papper, som infördes från den vik- tigaste leverantören, Holland, steg till cirka 100 000 daler kopparmynt eller 33 000 daler silvermynt — siffror, som i dessa miljon- för att inte säga miljardrullningens dagar te sig skämtsamt anspråkslösa. Men pengarna hade ett annat värde på den tiden och vår statsbudget var bara en lilleputt i jämförelse med vad vi sedan fått vänja oss vid. I början av 1700-talet steg missnö- jet över pappersbristen mera all- mänt i landet. Allmogen klagade över att biblar, postillor, psalmböc- ker och katekeser voro på tok för dyra — en klar följd av att pappe- ret måste importeras. Klagomålen blevo så högljudda, att kungl. maj:t 1727 lovade att söka råda bot på = eländet, vilket bl. a. skulle ske ge- nom att uppmuntra anläggningen av inhemska papperskvarnar. All- mogens klagan understöddes av de myndigheter som buro ansvaret för rikets finanser — vi ha redan sett Den mesta importen skedde SETS