att kommerskollegium påtalat den stora importen. Det blev alltså även ett handelspolitiskt intresse att få fram ett gott och billigt papper inom landet. Men det var inte bara att inrätta papperskvarnar — dessa behövde råvara och det var just lumpen: Det fanns någonting, som kalla- des lumpsamlingsprivilegier, vilket innebar att ett pappersbruk, eller en papperskvarn, som det hette i gam- la tider, fick rättighet att tillgodo- göra sig all den lump, som insam- lades inom ett visst område. Åt- skilliga papperskvarnar äro kända sedan 1600-talet och av dem ha några fortlevt till senare tid, bl. a. Klippan i Skåne, Lessebo i Småland och Östanå i Hälsingland. Dessa hade 1672 erhållit synnerligen för- månliga lumpsamlingsprivilegier. Andra bruk hade det däremot vär- re. Så t. ex. klagade pappersbruket i Nyköping bittert över svårigheten att erhålla lump i erforderlig kvan- titet och denna och liknande kla- govisor från andra håll gjorde, att sekreta utskottet på allvar beslöt ta itu med frågan. Det uppdrog åt kommerskollegium att uppgöra för- slag och så tillkom ”förordningen om lumpors samlande till pappers- verken” den 31 januari 1738. Den förordningen var sträng. Den gjor- de det till en plikt att tillvarata lumpor och pappersavfall. Varje husbonde och husmor på landet och i städerna skulle tillse att råmate- rialet för den inhemska pappers- tillverkningen ej förfors. Ansvaret kunde emellertid också överflyttas på en ”tjänstepiga”. Denna skulle då få åtnjuta betalningen för lum- pen. Men hon skulle också vara för- fallen till en plikt av 2 daler silver- mynt, om hon icke varje tjänsteårs slut ”åtminstone till någon del” in- samlat lumpor och pappersavfall i proportion till hushållets storlek. Om husmodern éj ville lämna tjäns- tepigan förtjänsten blevo hon och husfadern helt ansvariga för in- samlingen. Böterna fördubblades då också för att bli effektiva. Förordningen utgick från att de flesta av de redan inrättade pap- persbruken fått sina vissa distrikt, inom vilka de ensamma ägde rätt att samla lumpor. Men i de stora delar av landet, som ännu ej tagits i anspråk på detta sätt, skulle lumpsamlingen vara fri för alla tills pappersbruk hunnit inrättas i orten. Den, -som ville anlägga ett nytt pappersbruk, hänvisades till att anmäla sig hos kommerskolle- gium och där få privilegier på lumpsamlingsdistrikt. Insamlingen skulle ske genom fasta kommissio- närer på lämpliga platser i distrik- tet. Dessa skulle motta: eller själ- va genom ”fattigt folk” avhämta lumporna. Myndigheterna fingo därjämte i uppdrag att stödja lumpinsamlingen på olika sätt — så t. ex. skulle allmogen uppmunt- ras att avlämna lumpor vid tings- besök. "Vidare fastställdes givetvis en pristaxa för lumpen. Den var, (Forts. å sid. 26.) TEKNIK för ALLA 5