betar vid sina apparater på laborato- riet och skriver sitt arbete om magmne- ter, vilket skall inflyta i ”le Bulletin de la Société pour I'Encouragement de VIn- dustrie Nationale”. Under ett och samma år, med blott tre månaders mellanrum, ger Marie li- vet åt. sitt första barn och utger sitt första vetenskapliga verk. Det händer understundom, att det ak- robatiska konststycke, som Maries lev- nadsordning utgör, synes omöjligt att fullfölja. Hennes hälsa har efter Irénes födelse blivit vacklande. Casimir Dlus- ki och doktor Vauthier, familjen Curies läkare, frukta att Maries vänstra lunga är angripen. Som de veta, att Maries mor dött av lungsot, äro de oroliga, att hon skall ha ärvt anlag för sjukdomen och tillråda henne en sanatorievistelse. Den unga vetenskapskvinnan lyssnar tankspridd och vägrar absolut att följa deras föreskrifter. Hon har minsann tillräckligt med bekymmer ändå! Labo- ratoriearbetet, makens ' och hemmets skötsel, barnet som lider av tandsprick- ning. Ibland ökas besvärligheterna ge- nom ett anfall av influensa, som fyller föräldrarnas nätter med sömnlös oro. Ibland grips Marie av en panisk ängs- lan, som driver henne i vild språng- marsch från laboratoriet till Parc Mont- souris. Tänk om amman slarvade bort barnet! — Nej — gudskelov! Redan på långt avstånd har hon upptäckt sköters- kan med den lilla barnvagnen, i vilken något vitt skymtar. Marie har i sin svärfar funnit en ut- omordentlig hjälp. Doktor Curie, som några få dagar efter Irénes födelse mis- tat sin hustru, har fäst sig lidelsefullt vid det lilla barnet. Han vakar över Irénes första, stapplande steg i trädgår- den i Sceaux och då Pierre och Marie flytta från Rue de la Glaciére till ett litet anspråkslöst hus vid Boulevard Kellermann, fölier han med dem dit. Han blir Irénes bästa vän och hennes uppfostrare. + Hur mycket har inte inträffat sedan den novembermorgon 1891, då en ung polska, lastad med en massa paket, steg ur en tredieklasskupé vid Gare du Nord! Under loppet av dessa år har Marie Sklodowska inte endast lärt sig behärs- ka de kemiska och fysiska vetenskaper- na. Hon har även som kvinna vunnit sitt väsens fulländning. Hon har be- segrat ett anspråkslöst livs gigantiska svårigheter utan att ens siälv fatta, vil- . ken oerhörd energi och vilket sällsport mod hon därvid utvecklat. Dessa strider och dessa segrar ha för- vandlat henne till det yttre och förlänat hennes ansikte nya drag. Man kan inte utan rörelse betrakta ett porträtt av Marie Curie vid trettio års ålder. Den unga, en smula breda och under- sätsiga flickan har förvandlats till ett nästan eteriskt väsen. Man skulle vilja utbrista: ”vilken intagande, originell och utsökt kvinna!” Men man förstum- mas inför. denna kvinnas imponerande panna och inför hennes blick, som inte är av denna världen. Marie Curie har gjort sig skön för att möta Ryktbarheten, RADIUM UPPTÄCKES Er ung nygift kvinna skötte sitt hem, tvättade sin lilla flicka och lagade - mat. Samtidigt gjorde hon på sitt an- språkslösa lilla laboratorium vid IP Ecole de Physique den moderna vetenskapens största upptäckt. på Två avlagda examina, lärarediplomet samt en avhandling över magnetisering av härdat stål, se där resultatet av Ma- ries arbete 1897. Sedan hon nu hämtat sig efter sin dotters födelse återupptar hon sitt vetenskapliga arbete. Hennes nästa mål är vinnandet av doktorsgraden. Inför detta mål hejdar Marie sig obeslutsamt. Det gäller att välja ett ämne, som kan lämna rika och originella forskningsresultat. Liksom en författare tvekar inför valet av uppslag till sin nästa roman, så söker Marie efter ett ämne för sin avhandling. Tillsammans med sin make tar hon en överblick av alla den moderna fysi- kens senaste landvinningar. För dettx viktiga val spelar Pierres råd en avgörande roll. Inför sin make känner Marie sig som en nybörjare. Som fysiker är han äldre än hon och besitter mycket större erfarenhet. Dessutom är han strängt taget hennes laboratorie- chef och överordnade. Det blir alltså deras samfällda beslut, som bestämmer Maries framtid. Utan tvivel har dock Maries karaktär och temperament spelat en stor roll vid detta ämnesval, ty redan som barn ägde hon en forskares vetgirighet och djärv- het. Det är dessa in- stinkter, som en gång i tiden drevo henne från Warschau för att upp- täcka Paris och Sor- bonne. Det är också de, som kommo henne att föredraga livet i en enslig studerkammare uppe i Quartier Latin framför en ombonad till- varo i Dluskis hem. Un- der sina vandringar i skoo och mark har Ma- rie alltid valt de obana- de stigarna. Hon känner sig som en forsknigsresande före det stora upnhrottet. då han sitter Intad över kartan, sökande i av- lägsna länder efter ett säreset namn. som för- mår fängsla hans fantasi. Helt nlöts- ligt fattar han sitt heslut och förkla- rar. att iust dit och ingen annanstans vill han resa. På samma sätt har Marie, under det hon gått igenom vad som under senaste "tiden publicerats rörande experimentella studier, fäst sin uppmärksamhet vid den franske fysikern Henri Becquerels rön Övre bilden: Skjulet vid Rue Lhomond, där radium upptäcktes. Nedre bilden: Denna bild av en skål innehållande ra- dium fotograferad i mörker visar detta ämnes starka lyskraft. från föregående år. Pierre liksom hon själv kände redan till dem. De ta ånyo del av dem och studera dem med sin vanliga grundlighet. Efter upptäckten av röntgenstrålarna hade Henri Poinecaré kommit på den idén att undersöka, huruvida inte strålar lik- nande röntgenstrålar utsändas av de fluorescerande kropparna under infly- tande av ljuset. Henri Becquerel hade lockats av samma problem och under- sökt saltet av en ”sällsynt metall”, uran. Men i stället för att stöta på det feno- men man väntat sig, hade han kunnat iakttaga ett annat, helt olikartat och oförklarligt: uransalterna utsända spon- tant och utan att först utsättas för lju- sets inverkan strålar av dittills okänt slag. En uranförening, placerad ovan- på en i svart papper höljd fotografiplåt, påverkade denna tvärs igenom papperet. Och liksom röntgenstrålarna urladdade dessa egendomliga uranstrålar ett elek- troskop, samtidigt som de gjorde den omgivande luften ledande. Henri Becquerel hade förvissat sig om, att dess egenskaper icke berodde på preliminär insolation och att de fortbe- stodo, även när wuranföreningen under lång tid förvarades i mörker. Han hade upptäckt det fenomen, åt vilket Marie Curie senare skulle komma att giva benämningen radioaktivitet. Men ur- sprunget till denna utstrålning fortfor att vara en gåta. Becquerels strålar lämnar icke makar- na Curie någon ro. Varifrån härrör månne den energi, fråga de sig, som uranföreningar konstant lämna ifrån sig i form av strålning om än i ytterst små kvantiteter? Och denna strålning, vad (Forts. å sid. 28:) £ $ TEKNIK för ALLA 19