REA OLLE NORELIUS presenterar en rolig idé: POSITIVET som man kan Man börjar med att skaffa sig ett eller ett par lämpliga munspel. Som bekant äro munspelen så beskaffade att endast vissa toner ljuda vid blåsning och andra toner vid sugning. Positivet fungerar endast medelst blåsning, var- för munspelet måste byggas om. De ljudande tungorna i munspelet äro pla- cerade mitt framför var sin springa i en mässingsplåt. Varannan tunga på översidan och varannan på undersidan. Man måste nu såga av mässingsskenan TRYCK-KAMMARE VENTIL GUMMISLANG PAPPERSBAND MUNSTYCKE mellan varje ljudtunga. Se fig. 3. Där- efter kunna de vändas åt samma håll. Innan de på nytt placeras tillsammans skola halvtonerna från samma mun- spels undre del (om det är ett dubbel- munspel) eller motsvarande toner från ett annat munspel, placeras emellan på sådant sätt, att man får en jämnt sti- gande ”skala” i likhet med fig. 4. När detta är gjort ( man kan hjälpa sig fram med t. ex. ett piano) lödas de till- samman till ett enkelradigt munspel 22 TEKNIK för ALLA dubbelt så långt som det ursprungliga. Stommen till det nya munspelet kan göras av trä eller mässing, alltefter var och ens händighet. Man skall observe- ra att tungorna skola sitta på insidan av hålet enl. fig, 2. Fig. 1 visar positivets mekanism i princip. Det är ju ej alls nödvändigt få rätt längd, bör man arbeta efter no- att de olika delarna placeras exakt så som visas på figuren. En viktig de- talj är själva upphängningen av mun- GUMMIBAND MUNSPEL VENTIL MUNSTYCKE — PAPPERSBAND MUNSPEL BÄLG VENTIL göra själv! Detta tryckt mot munstycket, vilket framgår av figuren. På fig. 1 är endast en ar- spelet. skall vara fjädrande betsbälg inritad. Positivet arbetar be- tydligt bättre om man gör två stycken dylika, vilka i så fall skola arbeta ”i otakt”. Man kan helt slopa dessa små. bälgar, och i stället förlänga slangen till tryck-kammaren, sätta ett mun- stycke i den fria ändan på slangen och blåsa i munstycket medan man vrider fram pappersbandet. För att kunna placera hålen i pappe- ret på rätt ställe, och för att de skola ter. Först gör man sig en ”tolk” i lik- het med fig. 4. Man skär till en bit kartong något längre än munspelet. I kanten göras små utskärningar av samma bredd som ljudhålen, och med samma avstånd från varandra som dessa. Mitt för varje hack ritar man in det nottecken som motsvarar tonen i ljudhålet. Efter kartongens vänstra kant ritar man en skala, vars längsta mått utgör en ”takt” eller helnot, och delar in skalan i enlighet med det mu- sikstycke som skall spelas. — Man ”skriver av” noterna genom att placera tolken tvärs över pappersremsan, ritar in det eller de hack som motsvarar no- terna, flyttar tolken och märker ut den längd som resp. ton skall ha. Avstån- den mellan tonerna fås genom motsva- rande paustecken, som givetvis också följa den uppritade skalan. Sedan skä- (Forts. på sid. 24.)