— köer TfA:s FÖLJETONG: Berättelse om radiums upptäckare av Eve Curie (Började i nr. 48) Först gäller det att finna en lokal, där Marie kan sätta i gång med sina experiment — och redan därvid börja svårigheterna. Efter att ha gjort upp- repade framställningar hos direktören för PEcole de Physique lyckas det Pierre att erhålla tillstånd för Marie att fritt disponera ett ateljé-liknande rum med glasväggar på nedre botten av skolan. Resultatet av deras ansträngningar är inte lysande, ty det är ett rum drypan- de av fukt och fullt av bråte, som tjä- nar till förvaringsrum för maskiner. Den tekniska utrustningen är rudimentär, och lokalen saknar varje tillstymmelse till bekvämlighet. Den unga forskaren förlorar inte mo- det. I saknad av erforderlig elektrisk utrustning och allt det material, som är nödvändigt för igångsättandet av veten- skapliga försök, anstränger hon sig lik- väl och lyckas få sina apparater att fun- gera i denna skräpkammare. Det är inte lätt. Precisions-instru- ment ha två oblidkeliga fiender: fukt och temperaturväxlingar. Man skulle kunna tillägga, att luften i detta lilla ar- betsrum, som är skadlig för den känsliga elektrometern, inte heller är så nyttig för Maries hälsa. Men det, menar hon, har visst ingen betydelse. När den unga fysikern fryser, hämnas hon med att i sitt försöksprotokolt notera det antal grader, som rummets termometer utvi- sar. Den 6 februari 1898 finna vi så- lunda notering mitt bland ekvationer och kemiska formler: ”temperatur 6725”. Sex grader, det är sannerligen inte myc- ket, och för att tillkännagiva sitt ogil- lande har Marie tillfogat tio stycken små utropstecken. Den första uppgiften för doktorsav- handlingen är att mäta uranstrålarnas ioniseringsförmåga, d. v. s. deras för- måga att göra luften ledande för elek- tricitet och urladda ett elektroskop. Den förträffliga metod hon använder, och som kommer att visa sig utgöra nyckeln till hennes senare framgångsrika försök, har tidigare utexperimenterats av två fysiker, som hon väl känner till, men som uppfunnit den för studiet av andra feno- men, nämligen Pierre och Jacques Curie. Den utrustning Marie använder består av en ”ioniseringskammare”, en Curie- elektrometer och en <piezoelektrisk kvartskristall. Efter några veckors arbete kan Marie fastställa följande första resultat: den säregna strålningens intensitet är pro- portionell mot den kvantitet uran, som de undersökta proverna innehålla, och strålningen, som exakt kan mätas, är icke påverkad varken av uranföreningens kemiska sammansättning eller av yttre förhållanden som t. ex. ljus eller tempe- ratur. Allt fakta, som för lekmannen måhända te sig föga uppseendeväckande, men som för vetenskapsmannen äro av stimulerande intresse. Inom fysiken händer det så ofta, att ett till att börja med oförklarligt fenomen efter en kort undersökning kan förklaras i enlighet med redan kända lagar, varigenom det omedelbart förlorar sitt intresse Tör forskaren. I förevarande fall inträffar ej något dylikt. Ju mera Marie tränger in i uran- strålarnas egenskaper, ju mera framstå de såsom egenartade och till sitt väsen ännu okända. De äro icke påverkbara av vad det vara månde, icke jämförbara med någonting. Trots sin obetydliga styrka besitta de en egendomlig ”per- sonlighet”. Allt under det Marie i sitt huvud vri- der och vänder på problemet i sin strä- van att finna dess lösning, har hon på känn, att denna obegripliga strålning är en atomegenskap, något som hon inom kort också lyckas vinna bekräftelse på. Och hon ställer sig själv den frågan: även om fenomenet ifråga observerats endast i samband med uran, vad är det som säger, att uran är det enda grund- ämne, som förmår frambringa det? Av vilken anledning skulle icke även andra grundämnen äga samma förmåga? Det är kanske endast av en slump, som strå- larna först upptäckts hos uran och där- igenom i fysikernas medvetande blivit knutna till detta ämne. Man måste söka dem även annorstädes. Sagt och gjort. Marie överger studiet av uran och börjar undersöka samtliga kända grundämnen. Och resultatet låter + inte vänta på sig: kemiska föreningar av ett annat grundämne, torium, ut- sända också spontana strålar av samma slag som uranstrålarna och av jämför- bar styrka. Den unga forskaren har sett klart: fenomenet ifråga är inga- lunda en egenskap blott hos uran, och det är nödvändigt att ge det en särskild benämning. Madame Curie föreslår be- nämningen radioaktivitet. Grundämnen sådana som uran och torium, som be- sitta denna säregna strålningsförmåga, kallar hon radioaktiva substanser. Radioaktiviteten har till den grad väckt Maries nyfikenhet, att hon inte tröttnar på att undersöka allt flera grundämnen, alltjämt enligt samma metod. Nyfi- kenhet, denna hos en forskare så värde- fulla egenskap, besitter Marie i högsta grad kanske beroende på att hon, för- utom forskare, även är kvinna. I stäl- let för att nöja sig med att undersöka enkla kemiska föreningar, salter och oxider, får hon plötsligt lust att ösa ur Ecole de Physique's mineralsamling och att nästan på en höft, för att roa sig, underkasta alla möjliga mineraler sin ”tullvisitation”, som består i elektrome- terprovet. Pierre gillar hennes plan och hjälper henne utvälja provstyckens åd- riga, hårda eller porösa och av de mest egendomliga former, vilka alla hon fö- resatt sig att undersöka. Maries plan är enkel som alla geniets ingivelser. I ”portgången” till det ar- bete, inför vilket hon står, skulle må- hända de flesta forskare råkat fastna och uppehållits i månader, ja, kanske år. Efter att ha undersökt alla kända grund- ämnen och — i likhet med Marie — upp- täckt toriums strålningsförmåga, skulle de fortsatt att förgäves fråga sig, var- ifrån denna mystiska radioaktivitet här- rörde. Undrande ställer sig även Marie denna fråga. Men hennes undran om- sätter sig i fruktbärande handling. Hon har uttömt alla närliggande förklarings- grunder, och nu vänder hon blicken mot de okändas hemlighetsfulla område. Hon vet, eller snarare tror sig veta på förhand, vad hennes undersökning av mineraler kommer att lämna för re- sultat. De av dem som varken innehål- la uran eller torium, komma "att visa sig vara fullkomligt inaktiva. De övri- ga, de som innehålla ettdera av dessa ämnen, komma att visa sig radioakti- va. ; Resultaten bekräfta "hennes förvänt- ningar. Hon lämnar å sido de inaktiva mineralerna och koncentrerar sig på de övriga för att mäta deras radioaktivi- tet. Och nu, stor överraskning: denna radioaktivitet visar sig vara mycket större än den man normalt kunnat vän- ta sig i förhållande till den kvantitet uran, respektive torium, som de under- sökta kemiska föreningarna innehålla! Det måste bero på ett fel vid experi- mentets. utförande, säger sig den unga forskaren — ty inför oväntade fenomen är tvivlet den reaktion, som först instäl- ler sig hos en vetenskapsman. Utan att låta sig något bekomma, ut- för hon mätningarna på nytt med sam- . ma resultat. Hon upprepar dem tio gån- ger, tjugo gånger. Och hon måste giva sig inför experimentens vittnesbörd: den kvantitet av uran och av torium, som de undersökta mineralsorterna innehålla, är ingalunda tillräcklig för att redovisa TEKNIK för ALLA 19