Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min mor Marie Sklodowska Curie, av Eve Curie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TfA:s FÖLJETONG:
Berättelsen om radiums upptäckare
av Eve Curie
(Började i nr 48, 1942.)
Familjen: har hyrt en bondgård i
Auroux i Auvergne. Lyckliga att få in-
andas frisk luft efter att ha så länge in-
supit den hälsovådliga atmosfären vid
Rue Lhomond, företaga Curies utflykter
till Mende, till Puy, till Clermont och
Mont-Dore. De cykla backe upp och
backe ned, de besöka grottor, de bada i
floder, och dagligen under sina ensliga
strövtåg samtala de om vad de kalla
sina ”nya metaller”, Polonium och ”den
där andra”, som de ännu inte lyckäts
framställa. I september återvända de
till sitt fuktiga laboratorium och sina
mineraler och återtaga med förnyade
krafter sina forskningar.
En sak, som vållar Marie stor sorg,
och som dämpar hennes hänförelse för
sitt arbete, är eméllertid att Dluskis stå
i begrepp att lämna Paris. De ha beslu-
tat att bosätta sig i österrikiska Polen
och att i Zakopane, uppe i Karpaterna,
anlägga ett Sanatorium för lungsjuka.
Avskedet mellan Marie och Bronia
känns oerhört svårt. Marie förlorar i
Bronia sitt trofasta stöd och hon grips
för första gången av en känsla av hem-
löshet. i
Marie till Bronia den 2:dra dec. 1898.
”Aldrig kan du ana, vilket tomrum du
lämnat efter dig. Med dig och Casimir
har jag förlorat allt, som var mig kärt
i Paris, förutom min make och mitt
barn. Det är, som om Paris inte längre
existerade utanför vårt hem och labora-
toriet, där vi arbeta.
Fråga din svärmor, fru Dluska, ifall
den krukväxt ni lämnat kvar här skall
vattnas och hur ofta. Skall den ha myc-
ket värme och sol? ;
Vi må bra, trots det fula, regniga
vädret och de smutsiga gatorna. Iréne
växer och är snart stora flickan. Hon
är mycket svårskött vad maten beträf-
far. Tapiocavälling är det enda hon vill;
ha. Hon äter aldrig regelbundet och vill
inte ens ha ägg. Var snäll och skriv
och säg mig, vad en liten dam av hen-
neg ålder bör äta. — 7. 5 Ed
18 TEKNIK för ALLA
Några anteckningar, som Madame
Curie gjort under det minnesvärda året
1898; förefalla oss värda ett visst intres-
se, trots — eller kanske just på
grund av — sin prosaiska karaktär.
Vi finna dem i marginalen på en kok-
bok, som bär titeln ”La Cuisine Bour-
geoise”, bredvid ett recept på vinbärs-
gelé:
”Jag har tagit 8 skålpund bär och
samma kvantitet socker och låtit mas-
san koka i tio minuter, varefter jag pas-
serat den genom en rätt fin hårsikt.
Härav erhöll jag fjorton burkar gelé,
riktigt bra stelnat och gott, fastän inte
klart”. I en skrivbok med grå linne-
pärmar, i vilken Marie varje dag skrivit
in sin lilla dotters vikt, hennes matord-
ning och mjölktändernas framsprickning,
läsa vi för den 20:de juli 1898, då upp-
täckten av polonium en vecka tidigare
blivit offentliggjord:
”Iréne kan nu /”tacka vackert med
handen. Hon går på alla fyra och /kan
säga ”gogli’ gogli go. Hon tillbringar
hela dagen i trädgården (ute i Sceaux)
på ep matta, på vilken hon rullar runt
och reser sig upp och sätter sig. — —”
Den 15:de aug. i Auroux:
”Iréne har fått sin sjunde tand till
vänster i nedre käken. Nu kan hon stå
ensam en halv minut. De tre sista da-
garna har hon fått bada i floden. Hon
skrek först, men i dag, då hon fick sitt
fjärde bad, höll hon upp och började
plaska med händerna i vattnet.
Hon leker med katten och springer
efter den med höga indiantjut. Hon är
inte längre blyg för främmande, och hon
sjunger ofta. Hon klättrar upp på bor-
det från sin stol. — —” :
Två månader senare, den 17 okt.
1898, annoterar Marie med stolthet:
”Iréne går riktigt bra nu och kryper
"inte längre omkring.” ’
SST FIG AA AA RRDA
om tänder”
fd
fen
vi de
"Mellan dessa. båda" anteckningar av
den 17:okt. 1898; då Iréne säges inte
"längre krypa omkring, och av ’den 5:te
"ic Jan. 1899, då. hon fått femton tänder, .
- och vi skola tro er!”
och inte långt efter anteckningen om
syltburkarna, hittar man ännu en, som
är värd att beakta. Den har författats
av Marie och Pierre Curie, i samråd med
en medarbetare, som heter G. Bémont.
Den var avsedd för Vetenskapsakade-
mien och blev publicerad i ”Comptes
Rendus” vid sammanträdet den 26:te
dec. 1898. Den tillkännager förekom-
sten av ytterligare ett kemiskt ämne i
pechblende.
Följande rader återfinnas i nämnda
publikation:
”.. . de olika skäl, som ovan uppräk-
nats, föranleda oss antaga, att den nya
radioaktiva substansen innehåller ett
nytt ämne, som vi ha för avsikt be-
nämna RADIUM. ,
Den nya radioaktiva substansen inne-
håller med största säkerhet en mycket
stor portion barium: trots detta är ra-
dioaktiviteten betydande. Radiums radio-
aktivitet torde följaktligen vara enorm.”
FYRA ÅR I ETT SKJUL
Om någon av den stora allmänheten
läser berättelsen om radiums upptäckt,
tvivlar han ej ett ögonblick på att ra-
dium verkligen existerar. Alla, vilkas
sinne för kritik inte blivit särskilt upp-
övat och samtidigt förvrängt genom en
» överdriven specialisering, ha behållit sin
fantasi frisk och oberörd. De äro där-
för redo att tro på det oväntade, hur
otroligt detta än kan förefalla och villi-
ga att skänka det sin beundran.
En fysiker och kollega till makarna
Curie kommer emellertid att mottaga
nyheten på ett något olikartat sätt.
Poloniums och radiums utmärkande
egenskaper kullkasta de fundamentala
teorier, på vilka vetenskapsmän sedan
sekler tillbaka tro. Hur skall man för-
klara de radioaktiva ämnenas spontana
strålning? Denna upptäckt sätter en
hel värld av antagna lagar i gungning
och upphäver de stabilaste åsikter om
materiens sammansättning. Därför
måste fysikern ställa sig avvaktande.
Han är våldsamt intresserad av Pierre
och Marie Curies forskningar. Han är
ej heller blind för alla de konsekvenser,
som dessa eventuellt komma att draga
med sig, men han väntar med att låta
sig övertygas, till dess ett avgörande
resultat vunnits.
En kemists syn på saken. är i ändå
högre grad kategorisk. En gång för
alla har kemisten beslutat att aldrig tro
på ett nytt grundämnes existens, med
mindre han sett detta ämne, rört vid
det, vägt och undersökt det, utsatt det
för syror, samlat det i glasbehållare och
bestämt dess atomvikt.
Intill den dag, då upptäckten av ra-
dium: offentliggjorts, har ännu ingen
sett radium. Ingen känner till dess
atomvikt. ”Alltså”, förkunna kemister-
"na, trogna sina principer, ”så länge ni
inte kunna uppge radiums atomvikt, tro
vi inte på dess existens. Visa oss radium,
För att kunna visa polonium och ra-
dium för de tvivlände, för att inför hela
världen kunna bevisa tillvaron av dessa
deras två ”barn” och själva övertyga
sig om den, få makarna Curie anstränga
Sig Lännu. fyra: Åla.< oc 4 sa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
