Den 17 juli 1935 är ett viktigt datum i svensk modellflygnings historia. Då bildades nämligen i Stockholm ”Vingarna”, som ganska lång tid fram- åt skulle komma att bestå av inte endast huvudstadens utan även landets skickli- gaste modellflygare. Bland de första medlemmarna kan nämnas Sven Went- zel, Åke Lundmark, Björn Andersson, Su- ne Stark m. fl. som skulle låta höra tala om sig åtskilligt i framtiden. Från början lade man huvudvikten på att flyga och tävla. Det rena modell- bygget blev visserligen aldrig direkt till- bakasatt, men huvudsaken var flygför- mågan hos modellen. De första ”ving- arna” lade ned ett intresse för sporten som var minst sagt fanatiskt. Ingenting utom storm eller ösregn kunde hindra flygandet, ofta började man kl. 5 på sön- dagmorgnarna för att kunna trimma kärran, som kanske blivit färdig en tim- ma tidigare, medan det var vindstilla. Ibland tältade man på fältet för att inte försumma något tillfälle att flyga. Klubblokal fanns ingen, varför den na- turliga samlingspunkten blev Gärdet, där man trimmade, flög och diskuterade. Det sista var inte minst viktigt ty på den tiden fanns det knappast någon littera- tur alls om modellflygning. De flesta trimningsknep fick man sålunda lista ut själv, men det gjorde ju bara saken ro- ligare. Tyvärr hade de ganska talrika åskådarna från början ingen större för- ståelse för ”leken”, som man envisades att kalla modellflygningen, men så små- ningom fick man anledning ändra åsikt, när det visade sig att modellflygarna kunde få maskinerna att flyga tvärs över hela Gärdet. Modellflyget gick snabbt framåt, och den 28 mars 1936 noterades av Åke Lundmark det första officiella svenska rekordet, som kom att lyda på 4 min. 52 sek. Det väckte ganska stort uppseende i tidningarna, men större sensationer skulle man få erfara. Några veckor se: nare kunde Sune Stark icke utan stolt- het se sin ”kärra” försvinna efter en flygning på c:a 10 min, en tid som han strax därefter höjde till den dubbla, d.v.s. 20 min. Men sedan kom den verkliga sensatio- nen. Åke Roggentins 75 cm:s motormo- dell ”Kungsörnen” uppnådde nämligen på trimning på Gärdet den då nästan otro- liga tiden 42 min. 43 sek. Modellen följ- des i bil till Fiskartorpet, där man fick Antwerpen 1938. Anders Deurell startar. T. h. Gunnar Magnusson, överlägsen segrare. IA TEKNIK för ALLA 8/6 1945 l se den försvinna i molnen. Flygningen är utan tvivel en av de märkligare som giorts här i landet, och tiden har förres- Vintertävlingen 1941: Arne Blomgren med s. k. ”70-kärra”. Med VINGARNA tw år Inför ett märkligt modellflygarjubileum ten sedan endast överträffats ett fåtal gånger. Snart skulle det visa sig att det myck- na flygandet och tävlandet inte varit förgäves. År 1937 blev nämligen svenskt modellflyg internationellt. Sverige sän- de då ett lag på 5 man till London för att delta i tävlingen om Wakefield Cup, den största utländska tävlingen. Fyra man i laget voro ”vingar”, nämligen Björn Andersson, Sune Stark, Olle Lindh och Sven Wentzel. Den femte var en göteborgare, Allan Palmgren. Svenskar- na kommo som fullkomliga outsiders och förvånade den församlade modell- flygexpertisen genom att i den hårda konkurrensen belägga platserna 6, 8, 12, 21, 16, i ovan nämnd ordning. De få men energiska svenska modellflygarna, som förut betraktats med ett viss överseen- de, hade tagit upp kampen med utlandets tiotusentals modellflygare och visat sin klass! Vid nästa års Wakefieldtävling, som gick av stapeln i Paris, visade det sig att framgången året innan inte berodde på någon tillfällighet. Det svenska la- get, som nu bestod av enbart ”vingar”, lyckades nämligen i den hårda konkur- rensen bland deltagare från 14 nationer belägga mycket hedersamma platser med Gunnar Magnusson, det senaste stjärnskottet, som bäste man på 3:de plats i den individuella tävlingen. $Se- gern gick till en amerikanare, och ”Wa- kefieldbucklan” finnes nu att avhämta på andra sidan ”Pölen”. En vecka senare gick i Antwerpen täv- lingen om Coupe de Belgique av stapeln i ungefär samma konkurrens som i Wa- kefieldtävlingen. Gunnar Magnusson