Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
riktning, torde det ej förefalla våra läsare oväntadt, att hon
med det yttersta intresse följde krigshändelsernas gång, jublade
vid hvarje seger, som vanns af hennes landsmän och utgjöt de
bittraste tårar, då krigslyckan var dem ogunstig. När hon såg
trupper tåga förbi på gatan, suckade hon öfver sin ungdom,
hvilken hon ansåg såsom enda hindret för hennes verksamma
deltagande i sitt fäderneslands försvar. Då Fransoserna såsom
segervinnare icke allenast intågade i Österrikes hufvudstad, utan
äfven en inqvartering förlades i Fra Beijers hus, steg den
lilla Idas bitterhet emot. dem till sin höjd och hon kunde på
intet vis förmås att visa de henne så förhatliga fremlingarne
ett höfligt bemötande.
Såsom exempel på den sinnesfasthet hon redan dä
ådagalade, berättas det, att då man en gång tvungit henne att bevista
en revy, som Kejsar Napoleon höll i Schönbrunn, vände hon
ryggen till, när han, omgifven af en lysande stab, red förbi.
Hennes mor bestraffade denna halsstarrighet med en örfil och
höll sedan sin dotter i axlarne för att hindra henne från att
än en gång göra sig skyldig till en dylik ohöflighet, men Ida,
fast besluten att ej se "tyrannen", tillslöt envist ögonen, då
han åter nalkades.
Vid tretton års ålder måste hon ånyo ikläda sig en
flickas drägt och denna gång pä fullt allvar. Hon var nu också
förståndig nog för att inse nödvändigheten af detta steg,
hvilket icke destoinindre kostade henne många tårar. "Hur tafatt
och ovig var jag icke i början", säger hon om sig sjelf, "och
huru besynnerlig måste jag ej ha förefallit andra, emedan jag
ännu alltid i sätt och uppförande liknade en odygdig pojke.
Då erhöllo vi lyckligtvis till lärare en ung man, som särdeles
åtog sig mig. Jag har sedan fått veta, att han ofta bad min
mor ha öfverseende med mig, ty mitt sinne hade ju allt sedan
den tidigaste barndomen erhållit en skef riktning. Sjelf
behandlade han mig med utomordentlig godhet, med den största
grannlagenhet och bekämpade med ihärdighet och tålamod mina
förvända och bizarra idéer. Då jag, sanningen att säga, lärt
att hysa mer fruktan än kärlek för mina föräldrar och han
nästan var den förste, som visat mig vänlighet och deltagande,
fästade jag mig också vid honom med svärmisk tillgifvenhet.
Jag sökte uppfylla alla hans önskningar och %ände mig aldrig
lyckligare än när han visade sig nöjd med mig. Han ledde
hela min uppfostran och ehuru det kostade mig många tårar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
