Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
måste clet strängt hävdas att varje
författare, även den orättvisaste, har rätt
att få sin bok prövad till idéinnehållet
och till formens halt. Finns där något
gott, så är det gott, boken må eljes vara
aldrig så klandervärd.
B a r b a r s k ogen är en stridsskrift
mot den sventska socialdemokratin.
Egentligen är det underligt, att
Ossian-Nilsson kunnat vara socialdemokratisk
partiman så länge som han varit. Ilan
röjer själv i sin bok hur litet eri
skaldenatur som hans kan ha till övers för
socialismens teori, och lika litet passar
hans läggning för det tröttsamma,
glanslösa, ofta pinsamma, sällan
hoppfulla slit, som är främsta villkoret för
arbetarrörelsens seger. Det som dragit
honom till rörelsen har varit dess
krigarmod. dess revolutionära
hänsynslöshet. Med en viss förvåning läser man
nu hur smädaren och stormaren
Ossian-Nilsson uppläxar arbetarne för deras
ringa hänsyn till lagar och fördrag,
manar till uppfostran och fredligt
framsteg. Han är själv medveten om
motsägelsen häri och söker utjämna
den. För övrigt ha både vänner och
fiender anat sedan länge att
revolutionären blott är cn sida och knappast
den djupaste i diktarens väsen.
Erkännas måste ock att i vår tid ingen
människa kan tala endast om
revolution. t. o. m. i djupaste vardagslag, utan
att bli löjlig i längden.
Barbars k o g e 11 är en
akademikers stridsskrift mot arbetarmassan.
Deii är icke alls något inilägg i en inre
strid mellan partiets akademiker ocli
arbetare av den art vi känna från
Tyskland. Ossian-Nilsson framhåller
ganska riktigt att den svåraste faran för
en (socialistisk akademiker, det är —
andra akademici. Han hyser intet hat
mot arbetarne, han ger samhälle och
uppfostran deras tillbörliga skuld för
arbetarnes brister, han målar ej ut
någon arbetare, ej ens
förtryckaren-un-derklassaren Bärg, som ett odjur
jämförligt med Lunde. Det är ej den
enskilde arbetaren, men massan han
angriper. Just akademikernas ’brist på
solidaritet finner han — med rätta —
delvis vara en dygd, medan
arbetare-solidariteten enligt hans tro dräper det
högsta mänskliga, det mest
kulturska-pande, individualiteten. Därför
tillskriver han även de bäste arbetarne
jämnstrukenhet i åskådning, därför
ställer han t. 0. m. Adrian Jonsson,
hjälten bland hans proletärer, långt under
de akademiska hjältarna Hall och
Wide.
Det behöver knappt sägas, hur
överdrivet det är att göra arbetareklassen)
ensam till den jämnstrukna
solidaritetens, överklassen ensam till
individualitetens representant. Arbetarnes
solidaritet är, det märker nog var och en
som länge varit med i rörelsen, långt
ifrån så stor som den utifrån ter sig.
Å andra sidan vet Ossian-Nilsson väl
att individuell självständighet och
kraft hatas mycket intensivt och att
betjäntdygder ymnigt frodas även
inom överklassen. Det är visst icke blott
arbetare, vilka, såsom Barbarsk
0-g e 11 påstår, läsa blott vad som
stämmer med deras åsikt, läsa blott för
att styrkas i tron. Det är sant att en
högre kultur gör individerna och deras
åsikter mer skiftande, så att ”två
kulturmän måste vara oense i nästan allt
under aningens valv”. Men det är
alldel s orätt när han tror även de mest
upplyste arbetare, även ”två herrar
Adrian”, vara ens om bl. a. ”den enda
saliga Marxismen”. Den som skriver
detta har själv hört Adrians modell
förklara ungefär att ”ett rationellt
göd-ningssystem är viktigare än hela
socialdemokratin”. Ett skämt naturligtvis,
men ett skämt inför vilket en rättrogen
Marxist skulle springa i småbitar.
Det finns bland Sverges arbetare
fullkomligt lika stora anlag till
individualitet och till fritt tänkande som
bland överklassen, och ha dessa anlag
ej fått fullt utveckla sig, beror det blott
på [skolbildningens brister. Över
huvud är det en svår villfarelse
att skildra arbetarne som en
särskild, från överklassen skild ras
— ’en villfarelse lika svår, vare sig
den avser att smickra arbetarne eller
att nedsätta dem. För övrigt, se på
den athenska demokrati, Ossian-Nilsson
prisar så grannt, på ”rasrenhetens
Hellas” — vilken rik provkarta just på
massans fel! Ostrakismen nämner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
