Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
TIDEN
att förhandlingarna avbrötos och ett
sista försök gjordes att ena arbetare
och arbetsgivare, nu då de förra ej
vid-höllo sitt ultimatum om de högre
minimilönerna. Men förgäves.
Arbetsgivarna sade åter nej. Så antog
folkhuset den 26 mars lagen mot
arbetarepartiets röster; Abraham ensam
röstade för. I lordhuset fick den utan
svårare, motstånd passera (den 28 mars),
såsom redan Balföur antytt.
Frågan blev nu s Vad skulle
arbetarna göra? J. Bamsay MacDonald
arbetarepartiets ledare, vilken vissa
tyska och ryska "marxister" jämte
deras svenska eftersägare utmåla som en
rent borgerlig politiker, var starkt
missnöjd med regeringens
handlingssätt. Bedan strax efter striden början
hade han med förvånande skärpa
angripit Asquith för dennes "fuskande"
med stridsfrågan. MacDonald hade för
sin del ansett lämpligt att regeringen
låtit folkhuset antaga en resolution,
vari det uppmanade arbetsgivarna till
större tillmötesgående. Nu tillrådde
han arbetarna att ej återtaga arbetet,
innan skiljenämnderna fällt sina utslag
om lönerna. Gruvarbetareförbundets
styrelse vågade dock ej följa detta
råd. Nöden växte med ilfart bland de
fattiga, allt fler blevo arbetslösa på
grund av strejken. Även bland
gruvarbetarna själva vart nödläget mer
och mer kännbart. Strejkkassorna i
flera distrikt började starkt lida mot
slut. På flera håll började
oorganiserade arbetare återgå till arbetet.
Oroligheter utbröto här och där, i ett
par enstaka fall så svåra, att
regeringen nu verkligen utsände militär.
Ä andra sidan ville ej
förbundsstyrelsen på eget bevåg tillråda fred på
grundvalen av ett förslag som bra nära
liknade det regeringsanbud de vid
stridens början förkastat. Så påbjödo
de omröstning utan att giva de
röstande någon ledning.
Omröstningen gav till resultat
majoritet m o t fred: 244,011 mot 201,013.
Förvånande var att vissa distrikt,
vilka hade minst fördel av striden,
röstade för dess fortsättning, och likaså ett
par, där kassorna voro så gott som
uttömda. - Men Syd-Wales, förut så
krigiskt, röstade med hänsyn till sin
tomma pung för fred. Både antalet
röstande och röstövervikten voro vida
mindre nu än vid krigsförklaringen.
Styrelsen, som tydligen ivrigt önskade
fred, förklarade därför att -/,
majoritet krävts för stridens fortsättande
och påbjöd arbetets upptagande. Detta
hälsades på flera håll med starka
utbrott av missnöje, med
protestresoiu-tioner mot ledarna och t. o. m. med
hotelser att utgå ur förbundet. Men
hur det var, gingo dock arbetarna
tillbaka i veckan efter påsk (8 april och
följande dagar) och så var jättestriden
slut efter att ha fortgått i över fem
veckor.
2. Kampresultatet.
Det berodde nu närmast på
skiljenämndernas utslag, huruvida
arbetarna skulle skörda någon vinst jämförlig
med de offer strejken kostat. Början
var icke lovande. I allmänhet kunde
parterna ej komma överens på egen
hand, utan måste vädja till
skiljedomaren. Det första utslaget,^ i
Syd-Wales, där den förre konservative
ministern, lörd St. Aldwyn, fällde
utslaget, var mycket otillfredsställande.
Det gav grovarbetarna under jord —
alltså dock ej de egentliga
kolhuggarna — blott 4 sh. 6 ½ pence (4,09 kr.)
i minimilön, ehuru ju Asquith själv
uttryckligt sagt, att han fann kravet
på 5 sh. som minimum fullt skäligt.
Arbetarna i Syd-Wales tänkte ock
avbryta skiljenämndsförhandlingarna,
vilket dock förbundet avstyrde.
Märkas bör, att ett skiljedomsutslag kan
revideras efter 12 månader.
Nästa utslag kom från
Northumberland. Där fingo grovarbetarna 4 sh.
9 p. (4,28) och kolhuggarna 5 sh.
6 p. (4.95) i minimum, gossarna åter
de begärda 2 sh. De lokala
arbetarledarna ha förklarat dessa löner någor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
