Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GOTTFRID BJÖRKLUND: FACKFÖRENINGSRÖRELSE OCH KOOPERATION 335
kan få in rörelsen på rätta spår och
därmed vinna förtroende därför samt
den allmännare anslutning rörelsen är
värd.
Liksom det är orätt att göra
"fackföreningsfolket", de enskilda
medlemmarna, ansvarigt för att de
kooperativa idéerna ej vunnit större beaktande
än vad fallet är, saknas det också
grund för den meningen, att den
fackliga rörelsen i mening av organisation
icke skulle ha visat intresse för
kooperationen. Fackliga kongresser hava
vid åtskilliga tillfällen uttalat sin
sympati för kooperationen och anbefallt
medlemmarna att ansluta sig till
densamma ; att sedan resultaten icke
blivit de önskade kan knappast läggas de
fackliga organisationerna till last.
•Just den kooperationens
självständighet hr Orne syftar till torde i
allmänhet åtminstone
fackföreningsledningarna också ha åstundat. I det
föregående ha emellertid den kooperativa
rörelsens målsmän här i landet
ingalunda hävdat någon principiellt klar
självständighetspolitik i den mening,
att bygga sin styrka på egna
organisatoriska grundvalar genom
individuell anslutning utan ekonomiskt stöd
från exempelvis fackförenings- och
fackförbundskassorna. Men
efterhand har dock kooperationen tvungits
fram till denna ekonomiska
självständighet, att stå på egna ben, som det
brukar heta vid tal om förhållandet
mellan socialdemokratin och
fackföreningsrörelsen i organisatoriskt
hänseende.
Om på det håll, där man närmast
har att syssla ined de kooperativa
spörsmålen, en sådan menine; skulle
göra sig gällande, som att
fackorga-nisationerna just bevisat sitt rinsra
intresse för kooperationen, emedan do
uraktlåtit att placera sina
penningmedel till förvaltning och bruk hos de
kooperativa organisationerna så är
detta en missuppfattning.
Fackförbundens medel måste när som helst
stå till disposition för ändamål, var-
till de äro fonderade och kunna alltså
icke få fastlåsas vid affärsföretag.
Genom att så skedde skulle de fackliga
organisationerna komma i ett tillstånd
av ekonomisk^ ofrihet, som berövade
dem helt eller delvis de möjligheter
det egna programmets utförande alltid
förutsätter. En samverkan mellan de
båda rörelserna i huvudsaklig
anslutning till de grundsatser, som härför
tillämpas i Tyskland, ligger förvisso
stor betydelse uti, men denna
samverkan måste alltid ske på grundvalen av
full likställighet; likställighet även i
den meningen, att varje rörelse under
normala förhållanden, utan direkt
ekonomiskt stöd från den andra
rörelsens organisation, kan arbeta
självständigt. Denna ekonomiska
självständighetsprincip ha
fackorganisationerna från första stund och
intill dato alltid av förhållandena
tvungits att tillämpa och de måste ställa
samma fordran på kooperationen som
organisation.
Den som nedskriver detta är alltså
fullt enig med hr Orne om det riktiga
uti kooperationens
självständighets-förklaring, vilken enighet dock
ingalunda går så långt ätt därmed
uppgives den naturliga rätten till
bevakande av de fackliga intressen, som
kunna befinnas i förhållandet till
kooperativa företag såsom arbetsgivare.
Medgivandet innebär heller ingalunda
någon avskrivning på rätten till kritik
i anslutning till vad den allmänna
arbetarepolitikens bästa kan motivera.
Utgående härifrån kan det emellertid
för närvarande icke bliva tal om
något dekreterande, vilket så långt det
är undertecknad bekant ej heller
förekommit från fackföreningsrörelsens
sida. Vad som framför allt synes
behövas, och som icke minst framgår av
hr Ornes framställning, är
organisatorisk begreppsreda. Om sålunda
fackföreningarna å en viss plats äro
illa och planlöst organiserade, kan det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
