Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1914 - Steffen, G. F.: Den svenska socialdemokratin och Sverges grundlag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bliva mycket stor i synnerhet därför,
att då ingen kan tvingas att vara konungens
rådgivare, så, ifall konungen föraktar
statsrådets rådslag, kunna statsrådets ledamöter
nedlägga sina ämbeten, vilket åter medförer,
att konungen bliver alldeles
redlös, såvida han icke kan förskaffa sig
en ny personal, som finner sig vid att vara
hans rådgivare, eller med vilken han bättre
överensstämmer. Den vikt, som statsrådet på
detta sätt kan giva åt sina rådslag, erhåller
ett ökat stöd därigenom, att statsrådet
är ansvarigt inför riksdagen. Ty därutav
följer, att konungen ej kan med
framgång styra riket, såframt
icke statsrådet har riksdagens
förtroende. Och således 0111 det
statsråd, som konungen har, kan stödja sina
rådslag vid riksdagens allmänna mening, medan
däremot, 0111 konungen låter statsrådet avgå,
det lätteligen kan hända, att det då
blivande nya statsrådet samt i
oeh med detsamma konungens
hela regering kommer i en
mycket ofördelaktig ställning till
riksdagen, så följer, att konungen lätt kan
bliva i själva verket nödsakad att
låta statsrådets mening gälla
även om han för sin del vore
av en annan åsikt. Det hörer just
till det konstitutionella
regeringssättet, att statsrådets, ministrarnas
medelbara inflytande på regentens beslut bliver
mycket viktigt, ehuru regenten är
till formen ensamt beslutande. Och
denna monarkens ensamt beslutande makt är
i alla fall icke blott en form, ty det kan
många gånger inträffa, att statsrådet väl
har en något avvikande mening, men likväl
icke anser saken så viktig, att det finner
sig böra fördenskull avgå ifrån sin plats;
likaså kan inträffa, att konungen låter
statsrådet avgå och utnämner en ny personal.
Därtill är han fullt berättigad, och sådana
kunna omständigheterna vara, att företaget
lyckas. Den frågan, i vad mån statsrådet
kan imponera på konungens beslut, måste
alltid bero på personliga förhållanden och
tidens omständigheter.”
Hur kan det klarare erkännas, att
Sverges konung- icke kan regera med
en ”kunglig”, utan måste regera med
en parlamentarisk ministär?
Men lektor Nyström påpekar med
allt fog, att regeringsformen ingalunda
är en klar och fullständig vägvisare i
denna viktiga angelägenhet. Sålunda
yttrar han (s. 156).
’ ’Aråra grundlagar hava således icke
föreskrivit, att statsrådet skall utöva
den inskränkande makt, som nämndes, i
avseende på konungens personliga vilja, men
dessa grundlagar hava icke heller lagt
något hinder, att ju statsrådet kan
utöva ett sådant inflytande. ’ ’
Och lektor Nyström tillfogar nu
följande bekräftelse av
konstitutionalis-mens princip.
’ ’En grundsats för det
konstitutionella regeringssättet är just den, att
monarken måste regera i samråd, i
överensstämmelse med sina rådgivare och
vidare, att regeringen och riksdagen arbeta
i samråd, i överensstämmelse med
varandra. ’ ’
Strax efter (s. 157) framhåller
lektor Nyström en annan ofullständighet
uti vår konstitutions fundamentala
urkund, nämligen den, att statsrådets
ansvarighet inför riksdagen icke är så
konsekvent genomförd som t. ex. i
Danmark. Svenska statsråd äro
nämligen blott i ett fall pliktiga att
vägra kontrasignation,
nämligen då konungens beslut strider mot
regeringsformen. I andra fall k a n
statsrådet inskränka sig till att ”göra
kraftiga föreställningar” och sålunda
avstyrka konungens beslut, i vilket
fall det granskande
konstitutionsutskottet (riksdagen) i e k e kan ställa
statsrådsledamoten till ansvar.
Vi behöva uppenbarligen klarare
bestämmelser om såväl konungens plikt
att följa ministrarnas råd som om
ministrarnas ansvar inför riksdagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
