Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8-9, 1914 - Larsson, Yngve: Världskrigets upphovsmän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de sydslaviska brödernas beskyddare,
under senare år främst företrädd av
sitt sändpbud i Belgrad, Hartvig, vars
skickliga intriger erkänt spelade
huvudrollen i kampen mot Österrikes
inflytande på Balkan och i sista hand
mot dess bestånd som stormakt.
Sådant är läget: Serbien och den
storserbiska rörelsen är för Ryssland en
sektion av den fientliga halvcirkel, som
från söder skall läggas runt
dubbelmonarkin och slutligen spränga den
sönder till Rysslands vinning. För varje
år som gått har Österrikes läge blivit
vådligare. Långa mobiliseringar ha
uttömt statens krafter. Balkankrigeii
ha genom skapandet av de militärt
kraftiga sydslaviska staterna skrinlagt
alla planer på en österrikisk expansion
söderut, och mordet i Serajevo visade
klart, att saken nu gick på Österrikes
egen existens. Dess ställning var
sannerligen icke längre offensiv utan
defensiv. Icke underligt att den
fann nödvändigt att av Serbien kräva
en upprättelse, som satte den i respekt
och garanterade lugnet i de södra
provinserna. Om sir Edward Grey fann
den österrikiska noten vara ”ett
dokument, av fruktansvärd karaktär”, så
borde han även ha tagit hänsyn till de
fruktansvärda mål oeh medel, som
utmärka den storserbiska rörelsen i
förhållande till Österrike. Jag citerar en
engelsk tidnings, The New
States-man’s (fabiernas organ), uppfattning
av läget: ”Två tredjedelar av den
serbiska stammen bo i Österrike, en
tredjedel i Serbien. En irredentistisk
kampanj från den senare, åsyftande att
skilja de förra från Österrike, stödd av
Serbiens hela ledande klass och
notoriskt gynnad av Ryssland, kan endast
ha ett resultat. Efter Balkankriget
användes hela den serbiska k o m
i-t a t j i - organisationen, som icke
längre behövdes i Macedonien, i stället
i södra Österrike. Det i Hartvig
personifierade Ryssland var det viktigaste
stödet för detta anfall.
Balkanslavis-mons halvorientaliska atmosfär blev
tjock av intriger och mord . . .
Österrike var tvingat att hejda den serbiska
irredentismen, vid risk att se sig själv
springa i stycken. Vad man än må
tänka om detaljerna i dess not till
Serbien : dess ursprung är s j ä 1 v f ö
r-s v a r. ”
Här hör jag invändningen: vore då
Österrikes upplösning så stor olycka?
H ar icke den panslavistiska
rörelsenrätt gent emot detta
föråldrade konglomerat av olika folk och
raser? Ja, jag känner partivänner,
som försäkrat mig, att Rysslands
”historiska mission” är behärskandet av
Konstantinopel och Dardanellerna.
Eller på franskt diplomatiskt språk, som
ju har en förunderligt övertygande,
verkan : la prépondér a n c e 1
é-g i t i m e d e la Russi e. Det stora
heliga Ryssland växer med ödets kraft
åt sydost och utför en kulturgärning
genom ”befriandet” av de av turkar,
tyskar och magyarer förtryckta
slaviska bröderna.
•lag vill icke närmare polemisera emot
denna åskådning, som i botten är en
känslosak. Här i Sverge är det Sven
Hedin, som genom sina, olyckliga
yttranden till en rysk journalist närmast
företrätt teorin om Rysslands
”naturliga” framväxande — i detta fall åt
nordväst. Några ekonomiska skäl för
en sådan utveckling finnas icke, då
Rysslands jord ännu är tillräcklig för
många generationers
befolkningsöverskott. I vart fall är den vida tunnare
befolkad än dess västra oeh södra
grannar, lian erinrar sig vidare, att
de slaviska bröderna delvis tämligen
misstroget betrakta
Ryssland-befria-ren. Åtminstone bulgarer, polacker,
tjecker och en övervägande del av
rute-nerna föredraga de nuvarande
förhållandena. Och för vilka synder man än
kan förebrå den österrikiska
förvaltningen — de särskilda nationaliteterna
i Österrike åtnjuta ett vida större mått
av frihet, självstyrelse och statlig
kultur än i Ryssland. Därför har också
den föråldrade statsbyggnaden i
krigs-ögonblicket visat sig kunna väcka en
statskänsla och en oftervillighejt, som
illa går tillsammans med profetiorna
om dess naturliga sönderfallande.
Men vad som här framför allt är av
vikt att fastslå, det är pan slavis-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
