Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8-9, 1914 - Larsson, Yngve: Världskrigets upphovsmän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pare i omringningspolitiken mot-Tysk
land, att giva en formulering av
Englands ställning, som med bibehållande
av Englands handlingsfrihet kunde
tillfredsställa tvåförbundsmakterna.
Denna förklaring kan sammanfattas
sålunda: ett fullföljande av Österrikes
politik kommer att framkalla en
inblandning av Frankrike och Ryssland;
och om kriget sålunda skulle bli
allmänt, vore det svårt för England att
hålla sig utanför. Till denna
förklaring- lämnade Grey sin fulla anslutning
(akt 24). Vad kunde Ryssland mera
begära ? Är icke kontentan av denna
förklaring kort och gott, att om den
ryska offensiva politiken ledde till
krig med Mellaneuropas makter, så
skulle England antagligen deltaga på
rysk sida! Det är mig omöjligt att
fatta saken på annat sätt. Varje
engelskt försök att dämpa den ryska
offensiven måste därefter bli tämligen
verkningslöst. Och i
överensstämmelse med denna ståndpunkt
koncentrerade England sina ansträngningar på alt
söka förmå Österrike att ge efter,
medan man fåfängt letar efter någon
kritik av den ryska politiken. Formellt
var England fortfarande fritt, men i
sak bundet vid Rysslands krigsplaner.
Detta bekräftas också av belgiska
sändebudets i Petersburg numera
offentliggjorda märkliga rapport av den 30
juli: i Petersburg ansågs England ha
lovat att aktivt bistå Frankrike.
Denna försäkran troddes hava icke litet
bidragit till att ge krigspartiet
överhand och att omintetgöra Tysklands
livliga bemödanden att finna en
fredlig lösning. Även om England med
formell rätt. kan förneka tillvaron av
en sådan försäkran, har Buchanans
första förklaring på goda grunder haft
samma kraft oeh verkan.
Denna Englands ståndpunkt har i
partiets huvudorgan fått betyget att
vara fredsvänligare än Tysklands, -lag
kan icke värja mig för intrycket, att
förståelsen för den fransk-ryska
offensivpolitiken här drivits något för
långt. Den verkliga fredsvänligheten
borde väl icke endast ha räknat
med Rysslands stridsiver utan äA^en
sökt att d ä m p a den. Därav märks
dock föga.
För att gå ett. steg längre: var
verkligen Rysslands indignation över
Österrikes serbiska politik så befogad?
Trädde en väpnad österrikisk
straff-expedition verkligen Rysslands
intressen för nära? Det förefaller mig, som
om England och Frankrike icke borde
helt. och hållet ha överlämnat denna
fråga ’åt Rysslands eget avgörande.
Jag upprepar vad jag förut
framhållit: den österrikiska aktionen var
avsedd som en försvarsåtgärd, vars
nödvändighet klart framstod efter
Seraje-vomordet. Österrike ville återställa
sin betänkligt svaga prestige, då den
på goda grunder kände sin egen
säkerhet hotad. De ryska påståendena, att
Österrike hotade status quo på
Balkan, äro sanna i den mån, som detta
status quo enligt rysk uppfattning
innebär frihet för den storserbiska
rörelsen att söderifrån underminera
Österrikes myndighet inom sina egna
gränser. Men Österrike åsyftade icke
några erövringar: redan fredagen den 24
försäkrade Österrike Ryssland, att det
icke avsåg några territoriella
förändringar och icke heller på annat sätt
ville antasta Serbiens ställning
(Bestånd). Denna förklaring
upprepades ofta under den kritiska veckan,
och emot Rysslands farhågor att
Serbien ändock kunde förvandlas till en
österrikisk vasallstat, förstärktes den
med en förbindelse, att Österrike icke
heller skulle kränka Serbiens
suveränitet. (akt 137, engelska vita boken).
Det är svårt att inse, att en så
begrän-sak aktion kunde motivera ett
stormaktskrig. Även den, som anser
Österrikes uppträdande mot Serbien
oberättigat brutalt, måste ställa sig frågan:
var Österrikes fälttåg i Serbien, som
mera hade karaktären av en
exekution än ett krig, och som varken
hotade Serbiens integritet eller
suveränitet — var det en tillräcklig grund för
Rysslands krigiska ingripande? Denna
fråga besvarar sig själv. -Jag erinrar
om vad Jaurés skrev i 1’Humanité
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
