Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 12 okt. 1929 - Tiander, Karl: Saarfrågan och Nationernas förbund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAARFRAGAN OCH NATIONERNAS FÖRBUND
357
forslades över gränsen. Husundersökningar hörde till
dagordningen, varvid icke ens kyrkans tjänare förskonades från polisens
ovänliga påhälsningar. Om ungdomarna sjöngo en sång, som icke
föll polisen i smaken, om någon oskyldig sporttillställning skulle
gå av stapeln — ja, den minsta gnista av fri livsvilja skulle släckas
av regeringens mörkrädda hantlangare. Det såg rent ut, som skulle
Nationernas förbunds skyddsområde förvandlas till en grav för all
medborgerlig frihet!
I januari 1923 hade Tyskland ställt en vädjan till förbundsrådet
angående de franska truppernas avlägsnande från Saarområdet.
Kinas representant fick i uppdrag att relatera frågan. Det var ju
att förutse, att denna politiker från Fjärran Östern knappast skulle
ådagalägga något djupare intresse för Saarområdet och hans
förslag, som grundade sig på regeringens tendentiösa rapporter, gick
ut på ett stärkande av lokala gendarmeriet. Regeringspresidenten
Rault hade icke försummat att inrapportera hemska saker om dolda
vapenlager, maskingevär, bombkastare o. dyl. Med den största
likgiltighet i världen skulle förbundsrådet ha avklubbat denna fråga,
om icke Saarbefolkningen haft den lyckliga idén att sända en
deputation till Genève. Det var icke med lätt hjärta mandatärerna
åtogo sig detta uppdrag. Förföljelse väntade dem, när de
återkommit hem. En av dem har berättat för mig, huru han före avresan
ännu överlade med sin hustru om hennes och barnens öde, ifall
regeringen i sin hämndtörst skulle fängsla eller utvisa honom. Det
gick bättre, än man först vågade hoppas, och fransmännen straffade
den omtalade endast genom att beröva honom allt arbete. Mannen
i fråga är målare till yrket och nu en av Saarbefolkningens ledande
män.
Medan de övriga medlemmarna av förbundsrådet icke hade någon
tid övrig för Saardeputationen, ådagalade Sverges representant
Hjalmar Branting den största uppmärksamhet för
Saarbefolkningens nöd. När Branting hade fått en inblick i det rätta
sakförhållandet, genomdrev han understödd av professor Unden, att frågan
om ordningens upprätthållande och säkerhet i Saarområdet ställdes
på förbundsrådets dagordning. "Om icke Branting gjort det —
skriver en ledande man från Saarområdet till undertecknad — hade
vi icke haft någon möjlighet att försvara vår sak inför
förbundsrådet ... De faktiska förhållandena, som nu blevo allmänt bekanta,
men också den omständigheten, att Hjalmar Branting ställt sig på
Saarbefolkningens sida, verkade därhän, att ett förintande omdöme
föll över Saarregeringen.’’ Så preciserar kommerserådet Hermann
Röchling Brantings roll i Saarfrågan. Det har även tänkts på man
och man emellan att hugfästa Hjalmar Brantings minne genom
att benämna en gata i Saarbrucken med hans namn och på någon
lämplig plats anbringa en plakett ägnad hans minne. Men dessa
vackra planer kunna ju endast utföras, när Saarområdet blivit
befriat från den nu rådande regimen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
