Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 30 april 1930 - Litteratur - Ludvig Mises: Kapitalism och socialism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR
Ludvig Mises: Kapitalism och socialism. Norstedt 1930. Kr. 4:25.
Extremisterna inom en åskådning äro sällan älskade av den stora
majoriteten bland dess egna anhängare. Däremot betraktas de av
motståndare med ett visst välbehag. Det skulle alltså inte förvåna, om Mises
försvar för den enskilda äganderätten och det kapitalistiska systemet
bleve mera uppmärksammat av svenska socialister än av svenska
borgerliga. Ty Mises är radikal. Han tål inga kompromisser. Om den rena
socialismen är omöjlig, orimlig och samhällsskadlig, så är också
»inter-ventionismen» ohållbar. Den är bara en övergångsform till den rena
socialismen. Och med interventionism förstår Mises alla de former av
borgerlig politik, som kallas protektionism, socialpolitik, begränsning av
den enskilda äganderätten, av samhället reglerad kapitalism etc. Misesi
är en känd nationalekonom av den österrikiska skolan. Den liberalism
han kämpar för, är enligt hans egen mening ingen partipolitisk
uppfattning, jämställd med alla andra. Den är helt enkelt det vetenskapligt
riktiga. Alla andra åskådningar ha sin rot i klassers och gruppers
särintressen, i olika mänskors subjektiva meningar och värderingar. Mises
liberalism är tillämpad ekonomisk vetenskap. De antiliberala idéerna
sänka däremot sina rötter ned i en ytterligt misstänkt jordmån.
Motståndet mot liberalismen »utgår icke från förnuftet, utan från en rent
sjuklig andlig inriktning, från ’ressentiment’, avundsjuk illvilja och från
ett neurasteniskt komplex, som man efter en fransk socialist kan kalla
Fourier-komplexet».
Det är intressant att se, hur Mises här pekar på vissa undanträngda
mänskliga instinkter som ursprung till det »sociala missnöjet». Men i
stället för att fråga, om det icke finns möjligheter att ordna det
ekonomiska livet så, att dessa instinkter få ett sunt utlopp, tar han under-;
tryckandet som en självklar nödvändighet och ger utlopp åt sina egna
känslor i en tirad om neurotikern.
»I neurotikerns liv får livslögnen en dubbel uppgift. Den skall trösta
för misslyckandet, och den skall inge förhoppningar om kommande
framgång ... Genom att omstörta den samhälleliga ordningen hoppas den
otillfredsställde att kunna uppnå det resultat, som under bestående
ordning förvägrats honom. Det är därför alldeles omöjligt att göra det
begripligt för honom, aitt den drömda framtidsstaten är ogenomförbar
och att det på arbetsfördelning uppbyggda samhället endast kan äga
bestånd på grundval av privat ägda produktionsmedel. Neurotikern
klamrar sig fast vid sin livslögn. Om han ställes inför valet att avsäga* slig
antingen livslögnen eller det logiska tänkandet, väljer han att offra
logiken... Det socialistiska paradiset skall vara fulländningens rike,
befolkat av övermänskor, som alla och oföränderligen äro lyckliga. Alla
socialistiska skrifter äro fulla av sådan galenskap. Men det är denna
galenskap, som förskaffat socialismen dess flesta anhängare.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
