Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1 juni 1936 - Meurling, Per: Diktaren och samhället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296
Per Meurling
uttryck åt en generations opposition mot borgardömet, har här, då
det borgerliga klassherraväldet antagit brutalare former, under
inflytande av en social pessimism urartat till en teori, som i konsten
ser en kompensation för socialt liv överhuvud.
Alla de berömda franska anhängarna av denna konståskådning,
Théophile Gautier, Théodore de Bainville, Leconte de Lisle, Charles
Baudelaire, bröderna Goncourt, Gustave Flaubert, hyste ett oerhört
förakt för den krassa bourgeoisi, som berikade sig runt omkring dem,
och de avböjde bestämt att som Alexandre Dumas-fils och andra
ställa sin konst i det bestående samhällets tjänst, men de hyste ett
lika oerhört förakt för de revolutionära strömningarna, som gjort
bankrutt år 1848, och avböjde bestämt allt tendensskriveri. I denna
situation uppkom, som ett uttryck för författarnas vägran att taga
parti, den realistiska romanen, genomsyrad av en förfärlig
ensamhetskänsla och pessimism, och samtidigt i kraft av samma
tidsbetin-gade logik en tendens till exotiska drömmerier om det förflutna.
Konsten blev ett organ för en raffinerad verklighetsflykt. I Flauberts
författarskap upplöses det litterära i ett monomant ordmåleri, som
erhåller sitt enda liv från en högfärdig och isolerad konstnärsvilja.
Det fanns hos Flaubert anlag till en genial avslöjare av det franska
bourgeoisisamhället. Han kan gestalta en liten, så mästerlig scen som
den, då den gamla, fattiga trotjänarinnan i Madame Bovary erhåller
sin medalj för långvarig och trogen tjänst.
"Nu såg man en liiten fattigt klädd, hopskrumpen gumma närma
sig estraden", heter det. "Hon hade klumpiga träskor på fötterna
och ett stort blått förkläde knutet omkring livet. Hennes magra
ansikte, omgivet av en mössa utan bård, var skrynkligare än ett visset
äpple och ur ärmarna på hennes tröja stucko två långa, knotiga
händer fram. Dammet i ladorna, tvättstugans soda och ullkardornas fett
hade gjort dem så skrovliga och bruna att de sågo smutsiga ut, fastän
hon tvättat sig så väl, och de voro så styva av arbete, att hon höll
dem halvöppna, liksom för att självmant framvisa de rörande
intygen på sina utståndna lidanden. Det låg en viss klosterlig stränghet
i hennes ansiktsuttryck. Hennes lugna blick förrådde ingen rörelse.
Genom att mycket umgås med kreatur hade hon tillägnat sig deras
stumma saktmod. Det var första gången som hon befann sig i ett
så talrikt sällskap, och skrämd av fanorna, trummorna, herrarna i
svart frack och prefektrådets hederslegion stod hon där alldeles
orörlig och visste ej om hon skulle gå fram eller tillbaka, ej heller varför
folkmassan knuffade henne framåt och varför prisdomarna smålogo
mot henne. Det var ett halvt århundrades slaveri som stod inför
dessa självförnöjda kälkborgare."
En sådan scen visar, vad Flaubert kunde åstadkommit, om icke
vedervärdigheten i det bestående samhället och de oppositionella
krafternas vanmakt fyllt hans själ med social resignation. Men
tids-omständigheterna hindrade uppkomsten av en verkligt hänsynslös
realism, som med nödvändighet måste bli tendentiös, låt vara bara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
