Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8, 1 aug. 1936 - Wigforss, Ernst: Den borgerliga samlingen och den folkliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN BORGERLIGA SAMLINGEN
OCH DEN FOLKLIGA
Av ERNST WIGFORSS.
Regeringskrisen skapade ingen ökad klarhet i det politiska läget.
Såvida man inte till sådan klarhet räknar, att den ytterligare
framhävde det svävande i partiernas grupperingar och underströk de
svårigheter, som möta strävan efter "borgerlig samling". Striden är
sålunda fortfarande oavgjord mellan de båda politiska idéer, som
tävla om att få sätta sitt märke på den närmaste tidens
samhällsutveckling. Den ena är idén om en samling på borgerlig grund, vars
lättast åtkomliga kännetecken är, att socialdemokratin ställes utanför;
idén alltså om en borgerlig majoritet mot socialdemokratin. Den andra
idén ger också uttryck för strävan efter samling av grupper med
skiftande förhållanden och intressen, på en grund som man av brist på
bättre kan tvingas att kalla för "folklig", en folkmajoritet alltså, vari
socialdemokratin ingår såsom en central och självklar faktor och dess
uppfattningar göra sig vederbörligen gällande vid utformning av den
gemensamma politiken.
Om man sålunda ställer upp borgerlig majoritet och borgerlig politik
gentemot folkmajoritet och folklig politik, är det inte för att låta ena
sidan tillägna sig det mervärde, som möjligen kan ligga i beteckningen
folk. I så fall vore för övrigt grädden redan skummad av folkpartiet.
Det är behovet i praktiken av korta och enkla uttryck för invecklade
samhällsföreteelser, som låter en "folklig samling" bli medtävlare till
den "borgerliga samlingen".
Att realiteter dölja sig bakom dessa benämningar, kan inte betvivlas,
hur mycket meningarna sen kunna vara delade om vad dessa realiteter
innebära. De sista femton årens politiska historia i vårt land bär
upprepade vittnesbörd därom. Efter författningsreformen bröts den
självfallna samverkan mellan liberalism och socialdemokrati, och i
stället för det gamla tusohstrecket mellan höger och vänster
framträdde allt tydligare den nya skiljelinjen borgerliga emot socialister.
Men idén om en vänstersamling dog endast långsamt, och det torde
kunna intygas att Hj. Branting, då han bildade sin ministär på hösten
1924, inte var främmande för tanken att efter försvarsreformens
genomförande på allvar ta upp frågan om en ny vänstersamverkan på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
