Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beyer, Nils: Från Julius Cæsar till professor Mamlock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Julius Ccesar till professor Mamlock 349
terns föreställningar, ge en aning om vart de syfta i själva
repertoarfrågan. Gaston Batys mästerliga dramatisering av Dostojevskis Brott
och straff, som bekant en av de stora teaterupplevelserna det året,
betecknas av de sakkunniga som "upprivande", Tage Stams religiösa
västkustdrama Fiskare, människofiskare, ha de sakkunniga funnit
"dyster", Strindbergs Dödsdansen är för de sakkunniga ingenting
annat än ett "beklämmande skådespel". Samtidigt riktas mot den
molanderska regin, vars djupa konstnärliga sanningskrav synes ha
undgått de sakkunniga, en löjeväckande kritik som går ut på att
"enbart ( ?) ensemblespel, det må vara aldrig så välgjort, får gärna
något maskinmässigt och tvunget över sig" ( !). Däremot ha de
sakkunniga inte funnit ett ord att invända mot de två verkligt
underhaltiga pjäser, som tyvärr råkat slinka in på spelplanen under det
kritiserade året, nämligen Fridas visor och Skönhet. Sådant kan hända
den bäste, även Olov Molander. Man bör emellertid betrakta denna
tystlåtenhet hos de sakkunniga mot bakgrunden av den förnumstiga
uppsyn, med vilken de varna för "alltför många skådespel av
allvars-diger ( !) karaktär, ett förhållande, som enligt de sakkunnigas tanke
kan förklara allmänhetens visade obenägenhet att under spelåret
besöka teatern".
Man frestas att här instämma i ett ord av Fredrik Ström: "Lika
gärna som att på Dramaten spela företrädesvis farser och ytliga
salongskomedier kan man stänga dess portar".
Medan de sakkunniga ha pratat, har Olov Molander arbetat.
I början av detta år kunde han också annotera en betydande
framgång med sin stora föreställning av Julius Ccesar. Det har länt
Dramatiska teatern till heder och säkerligen bidragit till den stora
framgången med folkföreställningarna, att repertoaren i allt högre grad
kommit att spegla tidens egna problem. Men det var ett missriktat
nit, då detta skådespel presenterades som ett inlägg i den moderna
debatten om demokrati och diktatur: i så fall skulle nämligen
Shakespeare ha visat, hur störtandet av en diktator visserligen kan ha ett
ädelt uppsåt men samtidigt måste leda till politiskt kaos och därför
absolut bör avrådas — och en sådan urvattnad liberalism är det i
alla fall något för grovt att vilja påbörda den store
renässansdiktaren. Den enda gestalt i dramat, som kan sägas ha någon likhet med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
