Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rokoko och nyantik i Norden, av Lars Erik Åström - Rom och Norden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lars Erik Åström
Norden får tillfälle till. Och Eders Majestät får klart orsaken till åtskilliga
förut mörka ämnen.»
Många av dessa reflexioner är Ehrensvärds egna. Men grunden för
hela hans resonemang är dels den Winckelmannska konstläran, dels
Montesquieus lära om klimatets inverkan på människan och hennes
andliga odling. Han måste med denna inställning bli mycket pessimistiskt
inställd till en verklig konstodling i Norden. Endast i Italien kunde den
stora konsten skapas. I breven från de unga nordiska målarna och
bildhuggarna i Rom läser man detsamma. De kom dit med ungdomlig glad
förväntan, förkrossades och lamslogs till en början av den antika konstens
storhet och det sjudande konstlivet, repade sina krafter och fann att de
endast i denna miljö skulle kunna skapa storverk. Det gjorde de också,
men sedan fick de återvända till sina hemländer och leva på minnen och
lärdomar. På ålderdomen skrev de till de nya ungdomarna i Rom, följde
dem på deras upptäcktsfärder och fick återuppleva sin ungdom. Den
fanatiska entusiasmen för Rom och antikens konst varade i Norden ett
70-tal år.
Danskarna var först i Rom. De hade åkt ut till rokokons Paris för att
lära och kommit underfund med att där fanns ingenting längre, det var
till Italien man skulle fara och se antiken med egna ögon. Bildhuggaren
Johannes Wiedewelt studerade i Rom mellan 1754—58, han var nära
vän till Winckelmann och Mengs och var den förste nordiske konstnären
som arbetade i den nya stilens anda. Det är mest därigenom som han är
intressant, ty hans konstnärliga förmåga var tämligen begränsad, och vid
en jämförelse med Sergels och Thorvaldsens arbeten verkar hans konst
arkeologisk konstruktion, ängsligt genomarbetad, tung och livlös. Han
var fylld av lärdom men saknade den fantasi som behövdes för att ge den
stränga formstilen något innehåll. Några stora kungliga gravmonument i
Roskilde domkyrka visar på ett slående sätt både ambitionerna och
bristerna i hans konstnärskap. Vad som däremot är i högsta grad
betydelsefullt är Wiedewelts konstteoretiska författarskap, där
Winckel-manns »Gedanken über die Nachahmung der griechischen Kunst» för
första gången ger eko på nordiskt språk. »Tanker om Smagen udi
Kun-sterna i Almindelighed» kom ut 1762. Antikstudiet var det viktigaste för
varje konstnär, man skulle uppleva verkligheten med de klassiska
konstnärernas arbeten ständigt för ögonen. Två unga målare från Danmark
hörde till samma krets som Wiedewelt, men den rena nyantiken märks
mindre i deras arbeten. Johan Edvard Mandelberg var svensk till födseln
men som så många andra svenska målare vid denna tid blev han helt
dansk konstnär. Danska staten som hoppades att i honom få en
historiemålare och dekoratör av europeiskt format att smycka de kungliga slotten,
sände honom ut som stipendiat i Europa. Innan han kom till Rom 1756
hade han tagit starka intryck av Boucher i Paris. Mandelbergs konstnär-
272
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
