Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122 | Bachfesten i Leipzig
allt beröm. Av särskilt intresse var att iakttaga församlingen. Prof.
Smend hade i sin predikan föregående dag vädjat till menigheten att
tysta och stilla intaga sina platser och i andakt förbereda sig att emot-
taga det Bachska budskapet. »Må vi gemensamt träda fram till Her-
rens altare, och må Bach bliva vår präst och vår själasörjare», hade
han manat. Men folket var sig likt. Ivrigt samspråkande samlades
de goda festdeltagarna, men han kunde dock vara övertygad om att
det var icke något lättfärdigt tal, som fördes. Det var dagens stora
evenemang, som diskuterades. En blick över den väldiga försam-
lingen gav vid handen, att Matteuspassionen mer än kanske något
annat Bachverk gått tyskarna i blodet. Om jag säger, att var fjärde
person satt med klaverutdrag eller partitur i händerna, gör jag mig
icke skyldig till någon överdrift. Rådde icke stillhet förut, så inträdde
den, när begynnelsekören, »Tåget till Golgata», intoneras. Då blir
folket liksom förandligat, och det vilar något av mystik och överjor-
disk helgd över den lyssnande mängden.
Äran av Bachfestens lyckade förlopp tillkommer i i främsta rummet
Thomaskantorn prof. Karl Straube, som dessa dagar presterade något
hart när övermänskligt. Förutom Matteuspassionen hade han under
festdagarna dirigerat ej mindre än aderton större eller mindre kör-
och orkesterverk. Vilken överväldigande kraftprestation måste icke
också hans repetitions- och organisationsarbete till festen hava ut-
gjort! Såväl prof. Straubes som övriga medverkandes insats vid Bach-
festen måste emellertid ses mot bakgrunden av den djupa, äkta, alltid
lika friskt porlande musikalitet, som städse varit ett utmärkande drag
i den tyska nationens kulturliv. Då finner den sin förklaring.
David Åhlén.
Recensioner.
C. H. Debois: Sonate D-dur fär Or- Sonatens tredje och sista sats, en
gel. Det är med stort intresse jag tagit dubbelfuga med tema från de två före-
del av ovanstående komposition, utgiven
på Wilhelm Hansens musikförlag.
Sonaten, som inledes med ett brett
anlagt Allegro, vars huvudtema genom
sin pregnanta form, markerade rytm och
polyfona behandling gör ett festligt in-
tryck, vittnar om kompositörens utom-
ordentliga förtrogenhet med det poly-
fona skrivsättet.
Den andra satsen, ett mycket väl-
klingande andante, går också i den poly-
fona stilen ehuru dock med homofona
inslag.
gående satserna, är onekligen den in-
tressantaste och för musiker mest gi-
vande. Kompositören har här ådagalagt
sin suveräna behärskning av den stränga
stilen. Med största intresse följer man
den tematiska behandlingen av de karak-
teristiska motiven, den mäktiga och
effektfulla stegringen, som i avslutningen
kulminerar i ett grandiost ff, där andra
satsens mera rörliga motiv på ett verk-
ningsfullt sätt utnyttjas i pedalen. Då de
tekniska svårigheterna — trots den poly-
fona stilen — icke äro så synnerligen
i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
