Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Elektriska kraftstationer, av E. M. Andreason - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING. ’331
ning av damm inom generatorn låter man i allmänhet ventilationsluften passera genom
ett luftfilter av ett eller annat slag för att renas, så att den är fullt dammfri vid passagen
genom generatorn. Framledandet av kylluften äger vanligen rum genom i
maskingrunderna anordnade, rikligt dimensionerade luftkanaler.
I vattenkraftstationerna utgöras alltid generatorernas drivmotorer av
vattentur-biner. På dessa maskiners konstruktion har under de senaste årtiondena, huvudsakligen
tack vare den elektriska kraftöverföringsteknikens utveckling, ett intensivt och
målmedvetet arbete blivit nedlagt för ernående av större verkningsgrad, driftsäkerhet och
lämplighet över huvud taget för drift av elektriska generatorer. Dessa strävanden ha
ock krönts av en storartad framgång. Den moderna vattenturbinens historia lär räknas
från år 1896, då den första stora kraftanläggningen för högspänd växelström, vid Paderno
i Italien, påbörjades. Under det att vid denna tid och ännu senare en verkningsgrad hos
turbinen av 75 % ansågs mycket god, är det numera ej alls ovanligt, att vattenturbiner
från sin axel kunna avlämna en mekanisk effekt motsvarande 85 å 90 % av den tillförda
vattenkraftseffekten. Som en intressant jämförelse må anföras, att den effekt, som i en
modernt inredd ångstation kan uttagas från ångturbinens eller kolvångmaskinens axel,
ej utgör mer än c:a 14 % av naturkraften, d. v. s. bränslets energiinnehåll. Härav får
man emellertid ej draga den förhastade slutsatsen, att ånganläggningens apparater äro
tekniskt mycket ofullkomliga, utan det dåliga utbytet vid dessa anläggningar
sammanhänger med det förhållandet, att den största delen av det för ångalstringen använda
värmet, nämligen själva ångbildningsvärmet, frigöres ur ångan först vid dess
konden-sering och alltså utgör en energimängd, som ej kan tillgodogöras av maskinerna utan
bortföres av kondensorernas kylvatten.
Vattenturbinerna indelas numera i högtrycks- eller Peltonturbiner samt
Francis-turbiner för höga, medelhöga och låga fallhöjder. Dessa olika turbintypers
användningsområden äro naturligtvis ej skarpt fixerade och begränsade, men som allmän regel kan
man dock säga, att Peltonturbinerna användas vid tryckhöjder av 150 meter och
därutöver, samt att Francisturbinerna byggas för tryckhöjder upp till 150 meter. För de
lägre fallhöjderna, upp till 15 å 20 meter, anordnas i allmänhet Francisturbinerna med
öppen uppställning, d. v. s. i öppna sumpar; vid högre fallhöjder, då tilledningen av
vattnet sker medelst tub, äro de inneslutna i kåpor, s. k. sluten uppställning, och vid de
högsta fallhöjderna konstrueras de i allmänhet såsom spiralturbiner, i vilka vattnet
genom en turbinhjulet omslutande spiral eller snäcka tilledes detsamma. Vi skola i det
följande vid skildrandet av olika vattenkraftverk återkomma till de olika uppställnings
-anordningarna för vattenturbinerna.
Beträffande anläggningskostnaderna för vattenkraftstationer kan generellt sägas,
att de, för ett och samma effektbelopp räknat, minskas då fallhöjden ökas. Den
vattenkvantitet, som per sek. måste tillflyta för ernående av ett visst effektbelopp, växer ju
i samma mån som fallhöjden avtager. Ju större de vattenmängder äro, som tillgodogöras
i kraftverket, desto omfångsrikare och dyrbarare ställa sig i regel vattenbyggnaderna.
Härutav beror det huvudsakligen, att stationerna bliva billigare i anläggningskostnad vid
de högre än vid de lägre fallhöjderna, men därtill kommer också, att vid de högre
fallhöjderna erhålles ett mera hastigtgående och därför mindre och billigare maskineri
(turbiner och generatorer).
Den effekt, som kan uttagas från ett vattenfall, är bestämd av fallhöjden och den
per sek. framrinnande vattenmängden. Som bekant betecknas det effektbelopp som
utvecklas, då en vikt av 75 kg. på en sek. faller 1 m., med 1 hkr., vilket med andra ord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
