Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Elektriska kraftstationer, av E. M. Andreason - Ställverksapparater - Elektriska regulatorer, spec. automatiska spänningsregulatorer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370
ELEKTRISKA KRAFTSTATIONER.
kontaktsektorerna, som intaga ett läge, motsvarande en högre spänning än den
normala, vilket naturligtvis ej skulle kunna äga rum vid fast förbindning mellan trumman och
dämpningsanordningen. Utan denna tillfälliga överreglering vore en snabbreglering
över huvud taget ej tänkbar på grund av den magnetiska trögheten (självinduktionen)
i matarens och generatorns fält. På grund av överregleringen stiger spänningen mycket
fort mot sitt rätta värde, varvid vridkraften å trumman minskas, så att denna genom
den spända fjäderns g inverkan vänder och intager ett nytt jämviktsläge. Villkoret
för att härvid inställning till den riktiga generatorspänningen skall äga rum är ju,
såsom förut påpekats, att inga andra vridmoment än de, som härröra från det roterande
fältet samt från fjädrarna f och n, inverka på det rörliga systemet. Detta är också fallet,
enär den spänning i fjädern q, som inträtt genom trummans vridning till det nya
jämviktsläget, utjämnas därigenom, att fjäderspänningen sätter dämpningsskivan i rörelse,
vilken fortgår, till dess att fjädern är fullt avspänd. Den nu skildrade
regleringsinställ-ningen utföres, tack vare det rörliga systemets ringa tröghet, med stor hastighet, så att
med denna regulator en så gott som alldeles jämn spänning kan erhållas även vid
anläggningar, där belastningen är mycket starkt och hastigt varierande.
Fig. 399 visar inkopplingen av en Brown-Boveri’s regulator för reglering av
spänningen å en trefasgenerator G. Regulatorn reglerar strömstyrkan i magnetströmkretsen
av mataremaskinen E. Här är emellertid så anordnat, att en överkompoundering ernås,
bestående däruti, att den spänning, till vilken regulatorn reglerar, stiger med
belastningen. Detta åstadkommes medelst en strömtransformator St, vars primärlindning
genomgås av generatorns huvudström. Dess sekundärlindning är så ansluten till ett
i regulatorns magnetströmkrets inkopplat motstånd u’, att i denna strömkrets en med
generatorbelastningen stigande motspänning åstadkommes. Regulatorn inreglerar
följaktligen vid alla belastningar generatorspänningen till ett värde, som överskjuter
spänningen vid nollbelastning med just så mycket, som motsvarar strömtransformatorns
i regulatorns magnetströmkrets framkallade motspänning.
Brown-Boveri’s regulatorer kunna naturligtvis användas även för reglering av
likströmsgeneratorers spänning, varvid anordningen är i stort sett densamma. Den egentliga
skillnaden är blott, att aluminiumtrumman härvid utbytes mot en spole, som rör sig
i ett magnetfält, varvid spolen och magnetfältets lindning äro i serie anslutna till
generatorspänningen.
Tirrilregulatorn. Samtliga hittills beskrivna automatiska regulatorer arbeta på
det sätt, att de gradvis förändra motståndet i generatorernas eller deras
mataremaskiners magnetströmkrets. Det finnes emellertid en grupp automatiska regulatorer,
de s. k. vibrerande regulatorerna, vilka verka enligt en helt annan princip. Denna typ,
inom vilken den i Amerika konstruerade Tirrilregulatorn torde vara den mest kända,
kännetecknas av en vibrerande arm, som med stor hastighet växelvis inkopplar och
kortsluter ett i serie med mataremaskinens fältlindning anordnat motstånd. Karaktären
av rörelsen hos den vibrerande armen, som svänger med en hastighet av flera hundra
vibrationer i minuten, bestämmes av ett system elektromagneter, som stå under
inflytande av den spänning, vilken skall regleras. På grund av självinduktionen hos
generatorernas magnetiska strömkretsar hinner självfallet aldrig generatorspänningen antaga
de gränsvärden, som skulle erhållas vid ständigt inkopplat eller ständigt urkopplat
motstånd, utan håller sig så gott som konstant vid ett mellanvärde, vars storlek
bestämmes av vibrationernas karaktär. Äro dessa sådana, att det tidsmoment, under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
