Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Luftfart, av Tord Ångström - Systemet tyngre än luft (aerodyner) - Säkerhet vid lufttrafik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SYSTEMET TYNGRE ÄN LUFT (AERODYNER). SÄKERHET VID LUFTTRAFIK. 1233
Kännedom om flygplanets hastighet i varje ögonblick, tidsbestämning och en
noggrann kurshållning är i princip tillräckligt för att förflytta sig från en punkt till en annan,
men de fel, som därvid kunna begås, och den avdrift, som förekommer, nödvändiggöra
en precisionsbestämning under vägen.
Under dimma är givetvis användandet av sådana anordningar som
avdriftsmä-tare o. dyl., vilka förutsätta klar sikt, omöjligt.
Två metoder kunna under sådana förhållanden komma till användning:
Astronomisk navigering. Denna kommer endast till användning, då
flygplanet förflyttar sig över dimma, d. v. s. då besättningen kan iakttaga himmelen.
Man kan under sådana förhållanden göra ortsbestämning i likhet med ombord å fartyg.
Radio-goniometrisk navigering. Denna metod kan användas, när
optiska metoder äro omöjliggjorda, och uppträder i följande former.
Radio-goniometri från marken. Flygplan, som är försett med
vanlig utsändningsapparat för trådlös telegrafi, begär ortsbestämning från en del olika
stationer på marken, vilka beräkna och lämna denna per radio. I regel äro två
pejlingar tillräckligt för att angiva läget, men i allmänhet tagas tre för att därmed erhålla
kontroll.
Radio-goniometri ombord. Mottagningsapparaten på flygplanet
består av en ramantenn, genom vilken navigatören själv kan företaga pejling av
markstationerna.
Radiofyrar. Om den väg, som skall flygas, är försedd med speciella
radiofyrar, kan flygplanet navigera med tillhjälp av vanlig mottagare utan antenn.
Härvid använder man sig antingen av s. k. radiofyrar, vilka rotera med konstant
hastighet, utsändande en speciell signal, varje gång exempelvis nordriktningen passeras.
Härigenom sättes navigatören i stånd att med användning av sin mottagare och en
kro-nometer företaga pejling. Om det gäller att flyga en viss bestämd sträcka, exempelvis
en lufttrafiklinje, kan en radiofyr med fix utsändningsriktning vara tillräcklig.
Navi-geringen består i detta fall av att ständigt hålla sig i utsändningsriktningen.
Man kan också anordna två radiofyrar med fix utsändningsriktning, varvid de
båda antennerna äro så anordnade, att deras medellinje angiver kursriktningen. Dessa
metoder äro av utomordentligt stor betydelse, särskilt för nattflygningen.
Landningsproblemet. De tidigare omnämnda metoderna möjliggöra för
flygplanet att komma i omedelbar närhet av landningsplatsen. Det återstår emellertid
att möjliggöra landning även vid tjock dimma. De eventuella lösningarna på detta
problem äro följande:
Amerikanska radiofyrar. Två radiofyrar angiva med sin medellinje
landningsriktningen.
Loth-systemet. På marken är en ledarkabel förlagd under jorden, genom
vilken en växelström ledes. Flygplanet är försett med två radioantenner, förbundna
med en mottagare eller en känslig ampèremeter. Genom att fastställa olikheten i
mottagning på de båda antennerna kan man bestämma flygplanets läge i förhållande till
kabeln.
Olägenheterna med denna metod hänföra sig vanligen till de högst betydande
anläggningskostnaderna.
»A icardi»- systemet. Landningsstationen är försedd med två antenner, av
vilka en funktionerar som avsändare och den andra kommer i interferenssvängningar.
Man erhåller därmed en linje av noder och svängningsbukar, som bestämma
landnings-78—270535. Uppfinningarnas bok. VI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
