Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Landsvägar och landsvägsfordon, av H. Liljestrand och E. Paul Wretlind - Vägars byggnad - Landsvägars underhåll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LANDSVÄGARS UNDERHÅLL. 421
bruk, varvid klinkern fuktas innan bruket sprides. Även användes bitumen,
eventuellt med tillsats av sand, som fogfyllnadsmaterial. När fogarna äro fullkomligt fyllda,
sopas beläggningen ren och vältning med maskinvält äger rum, ända tills ytan är
tillfredsställande. Har cementbruk använts, måste beläggningen vara ostörd i 8—14 dagar.
Landsvägars underhåll.
Vägarnas rationella underhåll är ett problem, som skjutits i förgrunden av
trafikens starka ökning. Detta problem delas i vårt land i två ganska skarpt åtskilda delar,
nämligen underhåll vid barmark och vid snöföre.
Barmarksunderhåll betingar helt andra metoder och drager som regel
vida större kostnader än underhållet vintertid. Såväl metoder som kostnader bero av
ett flertal omständigheter, varibland trafiken bör nämnas som huvudfaktor. Att
trafikens tyngd och intensitet samt fordonens konstruktion — hjulringar, fjädrar etc. —
äro av stor betydelse för underhållet, är lätt att inse.
De klimatiska förhållandena utöva stort inflytande. Långa regnperioder och
talrika temperaturväxlingar uppmjuka vägbanan och öka underhållsbesväret. Å andra
sidan fordras kanske knappast något arbete med en körbana under en lång och kall
vinter. Av svår verkan är ofta det naturfenomen, som kallas tjällossning. En väg
fryser först i ytan och utvidgar sig vid frysningen, varvid mera vatten upptages
nedifrån genom kapillär kraften. Vid upptinandet, som både går uppifrån och nedifrån,
lösgöres alltså överskottsvatten, som ej genast kan rinna bort utan löser upp vägbanan.
Nästa betydelsefulla faktor är vägens konstruktion. Denna är vanligtvis i Sverige
högst olikartad. Ehuru man nu för tiden strävar att bygga efter en bestämd standard,
var detta ingalunda fallet längre tillbaka i tiden. Vägnätet har framvuxit så
småningom och de mest olika byggnadsmetoder och material hava därunder kommit till
användning. Underhållet måste givetvis rätta sig härefter och någon
standardprocedur kan därför icke uppställas.
Som den fjärde faktorn kan man nämna den lokala prisnivån. Därmed menas då
främst lönenivån för arbetsfolk och dragare, priser på maskinförnödenheter av alla slag etc.
Dit hör också tillgången på grus, sten och övriga vägmaterial — som ju i viss mån
bestämmer priset.
Man har försökt att formulera ett bestämt samband mellan trafiken och
underhållskostnaderna. Av det ovan sagda torde emellertid framgå, att något sådant för
närvarande icke är möjligt, åtminstone i vårt land. Visserligen är trafiken en faktor
av största vikt; men de övriga omständigheterna kunna mångenstädes vara av lika
eller ännu större betydelse och äro ofta mycket variabla även inom ganska små områden.
Man kan i huvudsak särskilja två tillvägagångssätt för barmarksunderhållets
utförande. Det första och äldsta är periodisk lagning, Denna metod, vilken betecknas av
att en eller flera enstaka väglagningar per år verkställas, användes så gott som
uteslutande under det gamla naturaväghållets dagar. Vanligen inskränktes dock tillsynen
till en enda gång om året. Vi kunna ännu anse detta sätt berättigat, då det gäller vägar
i folkfattiga trakter och med en trafik av högst 25 fordon per dygn. Lagning bör dock
äga rum 2 gånger om året och någon sladdning däremellan är vanligen av nöden.
Den starka motortrafiken fordrar emellertid en annan metod, nämligen ständig
tillsyn. Härmed menas, att man visserligen fortfarande koncentrerar lagningen och
framför allt tillförseln av nytt material till bestämda tider — helst höst och vår — men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
