Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Boktryckerikonsten, av Bertil Oldenburg - Sättning - Maskinsättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
610
BOKTRYCKERIKONSTEN.
Fig. 669. Lagermans Typotheter anbragt vid kast.
Stålkilarna avlägsnades därefter, och i deras ställe infördes utslutningen automatiskt.
Ännu under 1900-talet framträdde en rad nya konstruktioner av sättmaskiner, som
satte med typer. Alla maskiner enligt denna princip hade visat, att svårigheter
ovillkorligen inträdde i förandet av typerna från magasinet till samlingsmekanismen och
eventuellt vidare i avläggningsanordningen. En, som med ledning av detta konstaterade
faktum sökte slå in på en mera praktisk väg, var den svenske ingenjören Alexander
Lagerman i Jönköping, en på flera
områden bekant uppfinnare; i stället
för en dyrbar och opålitlig
sättma-skin ville han konstruera en enkel
och billig apparat, som blott
ombesörjde typernas gripande och
uppradande på mekanisk väg. Att föra
typerna till apparaten och att
sedermera avlägga dem ankom
fortfarande på sättaren. Lagerman utgick
från den helt riktiga satsen, att en
sättare förmår utföra mera med
bägge händerna än med blott den
ena. Apparaten, som kallades
Ty-potheter, fastsattes vid kastens nedre
kant. Med bägge händer grep
sättaren typer ur kasten och lät dem falla
i en strutformig öppning i maskinen, där typerna uppställdes i rätt läge och fördes till
vinkelhaken. En klocka tillkännagav, när raden var nära fylld. Apparaten drevs av en
motor. Lagerman konstruerade även en utslutningsanordning. Priset för en komplett
maskin med utslutningsanordning var 4 500 francs, och satsprestationen uppgavs till
4 000 typer i timmen. I samma riktning som Lagerman arbetade amerikanarna L. K.
Johnson och A. A. Low samt J. W. Chadwick. Å den sistnämndes apparat fanns en
visareanordning, som angav huru mycket utslutning som felades i en satt rad. Sättaren
kastade därvid de felande utslutningsstyckena i öppningen, varvid de uppställdes i slutet
av raden och därefter fördelades för hand på antalet mellanrum. Någon spridning
uppnådde emellertid ingen av dessa apparater.
Svårigheterna med behandling av boktryckstyper i sättmaskiner ledde även till
ett flertal försök med maskiner för prägling av matriser, i vilka typerna sedan kunde
gjutas. En del av dessa maskiner präglade enstaka bokstäver, andra samlade matriserna
och präglade hela raden samtidigt i papiermaché, bly, trä eller annat material. De
svårigheter, som redan mötte de första uppfinnarna av dylika maskiner, minskades knappast
trots den uppdrivna mekaniska tekniken, och man torde kunna påstå, att principen
med präglande sättmaskiner utgjort ett av de största missgreppen på området. Den
första maskinen av denna art härstammar från år 1844; under de femtio följande åren
sysselsatte sig ett flertal uppfinnare med problemets lösning på denna väg. Ur denna
idé framgingo även de moderna radgjutningsmaskinerna. Uppfinnaren av Linotype,
Ottmar Mergenthaler, konstruerade år 1883 en matrispräglingsmaskin; då han senare år
1885 sökte patent på en kilutslutningsmaskin, gjorde J. W. Schuckers anspråk på prioritet
till uppfinningen, vilken även tillerkändes honom, med påföljd, att Mergenthaler
Linotype Co. ansåg sig böra förvärva rätten härtill för Linotype, vilket bolaget gjorde för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
