Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligen på grund af dennes fromma opraktiskhet, som
kom honom att gå genom verlden som ett barn och
blifva skrattad åt och älskad på samma gång.
Och så fick han en dag se Alfhild.
Vacker var hon inte — hur många vackrare hade
han inte settl Hon hade icke häller något »sätt» och
kunde icke als sköta en konversation. Då andra
talade hörde hon bara på, såvida hon icke satt och
småhviskade i en vrå med någon annan ung flicka,
och emellanåt gaf till ett skratt, så öfverljudt
muntert och själfsvåldigt, att de andra afbröto sitt
samtal och ville veta, hvad hon skrattade åt. Men då
rodnade hon bara och fnittrade som en riktig
skolflicka. Oaktadt alt detta hade Sten, innan sommaren
var slut, kommit till klarhet om, att han älskade detta
barn — ja, att han älskade henne så, att hennes
genkärlek skulle för honom betydt detsamma som ett
nytt lif. Och dock kom han sig icke för att fria till
henne. Hur var det möjligt att tala om kärlek med
denna lekande, skrattande, sorglösa lilla flicka. Ibland
trodde han sig märka att hon höll af honom. Hon
kunde se upp på honom med en blick så full af blyg
beundran — men blef han då värmd af denna blick
och försökte ett närmande, drog hon sig skyggt
tillbaka. Han märkte, att hon tyckte bäst om honom,
då han bemötte henne med denna halft öfverlägsna,
halft gäckande artighet, som var hans antagna sätt i
umgängeslifvet — detta imponerade tydligen på henne.
Men hans kärlek förstod hon ej. Och hvad var det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
