Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gifves det ett irrande samvete? 9
enden med detsamma likartadt. Emellertid var det ensamt hos Socrates ,
som detta dasucviov, denna anticipation af christna tendenser, före-
kom. Sedan Socrates för denna inconseqvens mot det grekiska med-
vetandet mistat lifvet, gjordes ej vidare under den grekiska specula-
tionen något afseende på samvetet eller det dermed i sammanhang
stående socratiska dasudvsov.
Men är samvetet en sådan röst hos menniskan, som gifver till-
känna en helig lag i hennes inre, så är det naturligt, att i den christna
bildningens tidehvarf med dess subjectiva utgångspunkt i philosophe-
randet uppmärksamheten skulle riktas på denna subjectets innersta kän-
sla. Också har samvetet varit ett föremål för såväl den christna Theo-
logiens som Phildsophiens undersökningar. Emellertid uppfattades sub-
jectsbegreppet först i sin styrka af Kant och Fichte d. ä. Och det
är egentligen endast hos dessa båda philosopher, som samvetets natur
blifvit philosophiskt undersökt.
Att detta problem om samvetets natur och väsen ej kunde intres-
sera Kants föregångare inom Moralphilosophien, inse vi lätt, om vi i
största korthet kasta en blick på denna vetenskaps beskaffenhet före
’ Kant. Antingen förklarades naturen såsom den enda och substantiella
verkligheten, eller ock sattes öfver naturen och menniskan en Gu-
domlighet, som uppfattades såsom en yttre orsak till deras tillvaro.
I sådant fall var det naturligt, att sedelagen, som alltid har absoluta
anspråk, söktes i de ursprungliga verkligheter, man egde, nämligen
antingen i naturen, vare sig den yttre eller menniskans sinliga själs-
natur, eller i den transcendenta Gudomligheten och i hans allsmägtiga
vilja. Moralphilosophien var med andra ord antingen naturalistisk och
empirisk eller supranaturalistisk. Men i båda dessa afseenden kan
sedligheten ej uppfattas på ett riktigt och dess väsende motsvarande
sätt. I förra fallet kände man nämligen blott en natur hos menniskan.
Samvetet åter fordrar, såsom vi sett, en dubbelnatur hos henne, näm-
ligen en förnuftig och en sinlig, der förnuftet är till art och beskaffen-
het skildt från det sinliga. Enligt de naturalistiska Moralsystemerna
kunde samvetet alltså omöjligen förklaras. I det sednare afseendet
åter antog man visserligen en från det sinliga skild förnuftig sedelag,
men denna såsom liggande i Guds utom menniskan varande vilja var
ej menniskans eget förnuftiga väsende, utan tillhörde ett väsen utom
henne. Och i sådant fall kan man visserligen tala om ”Guds röst i
menniskans inre” och kalla denna röst för samvete — vi veta, att
Scholastikerna mycket sysselsatte sig med samvetet, hvilket de ställde
i nära sammanhang med det s. k. ”synderesis” eller ”synteresis” hos men-
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
