Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1904 - Vinter. Af Wentzel Hagelstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
V ARIA
förde till de tomma rummen, dit de
ej hade gått in på mycket, mycket
länge. Helene följde efter, och de
spejade stilla tigande omkring i rum
efter rum. Genom alla fönster
gapade den hvita vintern in, och dess
violetta himmel lyste öfver golfven.
— Nej, detta blir tråkigt! utropade
Louise. Hon gaf Helene en lätt smäll
med flata handen öfver ryggen. —
»Nata»! ropade hon i ett klingande
skratt och gaf sig att springa undan.
Motvilligt skrattande med, smittades
Helene af hennes uppsluppenhet och
sprang efter henne. De fingo
hvarandra fatt i dörrarna och släppte åter
taget, de rusade genom de tomma
rummen, som ekade under deras bullrande
lek, de kastade upp dörren till stugan
och cirklade i vild flykt efter
hvarandra kring hyfvelbänken; så in igen
genom alla rummen och ut i stugan,
där Louise slutligen lät sig fånga,
kastade sig hejdlöst skrattande och
flåsande öfver hyfvelbänken.
— Nej men, hvad vi äro galna!
undföll det plötsligt Helene i hälft
förebrående ton. — Tänk, om pappa hade
kommit och sett detta spektakel!
Hon gick mot yttre dörren, som
hon kastade upp på vid gafvel, och
tittade ut.
En skata satt på förstukvisten och
flög vid bullret utåt fältet, snedt
vinglande i den klara luften ner mot
videbuskarna vid dikesrenen.
— Se på den du! utropade Helene
och sprang ut i farstun, följd af
Louise.
När de skulle in i stugan igen,
stannade Helene på tröskeln och grep
mållös Louise hårdt i armen. Louise
följde hennes blick och började
skälf-va, så hon hackade tänder.
På golfvet under hyfvelbänken låg
gubben Graunicke med händerna
knutna och benen uppdragna i
vinkel. Han låg på rygg med vidöppna
ögon och underkäken nedfallen mot
halsen.
— Död, andades Helene fram.
— Han har fått slag, hviskade
Louise. — D¾rför ropade han inte.
— Åh Herre Gud, återtog Helene i
ångestfull hviskning — han har legat
där länge... när vi sutto på
hyfvelbänken och–––-när du–––-när vi
lekte nata–––-—
Hon drog Louise med sig ut i farstun
och stängde varsamt dörrn. De gingo
ut på trappan. En vidsträckt
snö-drifva tornade upp sig öfver
trappstegen och gick i stelnade vågor utåt
stigen, som var alldeles igenyrd.
— Ser du de djupa fotspåren i
snön? framhviskade Helene.
— Ja, hvem har gått där... ?
Kanske döden? Folket säger att dödens
fotspår aldrig smälta ihop i drifvan.
Med schalarna öfver sina hufvud
och kjolarna högt uppdragna vadade
Helene och Louise i drifvorna från
det gamla huset på slätten uppåt byn.
De sågo ut som stora underliga
fåglar, där de skyndade öfver de hvita
fälten. De höllo i hvarandra och
snubblade, de sjönko in i den djupa
snön och stödde hvarandra och
flämtade och skälfde i ångest. Skatan
skrattade gällt och flaxade framför
dem som en vägvisare från buske till
buske.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
