Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1904 - Den halte Eros. Novell af Mark Stern. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
VARI A
»Henry, blir du aldrig färdig?»
»Strax,» svarade den manliga rösten
saktmodigare än förut. Hon dömde
däraf att det ännu återstod mycket af
toaletten och styrde stegen in i
mannens skrif- och toalettrum.
Henry Thesleff stod i skjortärmarne
och knöt en halsduk.
Han var ovanligt lång, spensligt
byggd och hade vackra blå ögon med
distrait blick. Hans smala händer
arbetade nervöst med den redan
skrynkliga lilla halsduken.
»Det kan också göra en karl nervös
att höra dig fråga i hvar femte minut!»
bröt han ut. »Vi ha god tid.»
»Ja bevars! Ska vi inte kunna gå
till en bjudning annat än åka i droska,
så får vi snart bli hemma!»
»Asch, femti öre!»
»Femti? Femti öre hit och femti dit!
Säg sjutti, åtti förresten, och
dricks-pängar ger du också. Ja, ja, som du
tycker! När dina skulder blir betalda
vet du väl bäst själf.»
Han suckade lätt. Halsduken var
nu i ordning. I den höfligaste ton
bad han:
»Lilla Anna, klockan är nu strax
fem, det kan inte undvikas, du får
ursäkta att vi inte hinner gå och vara
snäll låta 03S få en droska, hur det
nu kan bli med skulderna!»
Hon ryckte på axlarna och gick ut
till telefonen.
Några minuter senare sutto de i
vagnen och rullade utför en af de breda
tråkiga Östermalmsgatorna. De voro
på väg till fru Annas förnämligaste
släktinge, farbror Otto Mozelius. Hon
hette ej Mozelius i sig själf, men
hennes faster hade gift sig med dåvarande
sjökaptenen Mozelius, som sedermera
gjort pangar och nu satt välsituerad
i eget hus på norr.
Anna Thesleff iakttog en ogillande
tystnad. Hon satt alldeles orörlig af
fruktan att skrynkla till sin klädning.
Mannen halfhvisslade sakta — han hade
fullkomligt glömt hennes missnöje. Hon
visste det och det retade henne.
Plötsligt sade hon skarpt:
»Jag hoppas verkligen, Henry, att
du inte bär dig åt som sist hos
Hel-sings.»
»Jag var visst ovanligt glad den
dagen», sade mannen.
»Du var full naturligtvis.»
»Nånå!» kom det afvärjande.
Det var för öfrigt fullkomligt sannt,
tänkte han, att han den gången
druckit ett par glas för mycket.
Det föll åter ^ystnad.
Henry Thesleff var amanuens vid
Biblioteket. Han var filosofie doktor
och ansågs vara en rätt kunnig och
beläst man. Han hade dessutom en
god penna och var ej okänd som
skriftställare i sitt fack.
Han var af en gammal familj, hade
ärft något litet pangar och en del
vackra saker efter sin far, hofrättsrådet,
men hade ännu gamla studieskulder
att betala och därtill en obegränsad
förmåga att göra af med pengar,
hvarför hans ekonomi icke på långt när
var trygg och välordnad. Detta var
hustruns största bekymmer.
Själf var hon af småborgarfolk, af
det sparsamma och minutiöst
konservativa slaget. Hennes föräldrar voro
nu döda. De hade varit förmögna och
hon fruktade ständigt att Henrys
slöseri skulle sluka också den lilla
spar-pänning hon fått efter dem. Hon
ångrade att hon icke vid sitt giftermål
begärt förmögenheternas skiljande, men
det hade då ansetts nymodigt och ej
fullt passande och hon hade föröfrigt
icke allvarsamt tänkt på det.
Henry och hon hade gift sig med
hvarandra af kärlek. Hon hade varit
utomordentligt vacker och han var ett
för hennes förhållanden fint parti. De
hade träffats vid en badort, där hon
firade triumfer och hemligen såg sig
om efter en man. Emellertid
förälskade hon sig i den unge Thesleff och
han å sin sida blef häftigt bedårad af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
