Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gången är den bästa idrotten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om man då först ser på fotens skelett, är det omöjligt att icke lägga märke till den
starkt framträdande hålfoten, av vars tre stödpunkter calcaneum eller hålbenet
utgör en, och på vilken största delen av kroppstyngden vid varje steg vilar. Detta
ben har en lutningsvinkel, som står i direkt förhållande till hålfotens utveckling.
Låt oss vidare taga i betraktande att gången går till så att den lätt framåtlutade
kroppen gör en serie fall, som benen ha till uppgift att hejda just i det ögonblick då
kroppen ånyo skall upplyftas för att fortsätta
sitt framåtfallande. Det är intressant att ge akt på ett av dessa fall, som avslutas med
att foten nedsättes på hälen. Foten sluter sig till marken som en del av en hjulring
och förbereder ett fall på den andra foten.
Genom fotens så att säga rullning på marken lyftes kroppen uppåt (omkring 3
cm.), vilket man givit namnet vertikal svängning. Denna rörelse är i ögonen
fallande när man ger akt på en trupp marscherande soldater; man ser alla huvuden och
alla bajonetter höja sig samtidigt.
Denna vertikala svängning (vaggning) åstadkommes med och icke genom hälens
upplyftande. Det är tyngden som framkallar denna den framåt fallande kroppens rörelse
uppåt. Denna förklaring som först synes paradoxal är mycket enkel att förstå om
man antar att foten rullar mot marken.
Man kan för övrigt gå utan minsta vertikala svängning (vaggning) med endast
benrörelser. I detta fall skall den framflyttade foten fullständigt beröra marken
innan den andra lyftes. Detta är de höga dignitärernas högtidliga marschsteg vid
ceremonier och prästernas i processioner liksom också de inom tyska armén brukade
paradstegen, vilket gångsätt också kejsar Wilhelm II begagnade, då han gick i sin
faders begravningsprocession.
Men detta sätt att gå är tröttsammare än den normala gången, ty det är svårare
att hålla jämnvikten och de olika muskelgrupperna ansträngas mera genom att de
få utföra en aktiv roll, då däremot den vanliga marschen utgöres av passiva
rörelser, pendelsvängningen (vaggningen) däri
inbegripen, vilken rörelse utföres av det ben, som föres framåt, medan den andra foten
lösgör sig från marken.
Utan att här närmare utveckla frågan bör man tänka på att den vertikala
svängningen är en funktion av pendelsvängningen, vilken likaledes är nästan passiv,
åtminstone vid den vanliga gången, d. v. s. vid en hastighet av omkring 5,5 km. i
timmen, ty om gången påskyndas genom
 |
| HUR MAN GÅR STRÄCKT GÅNG Detta är den normala gången; kroppen upprätt, huvudet lätt tillbakakastat, fötterna sättas ned på klackarna, benet hålles mer eller mindre sträckt. Atleter, stadsbor och soldater gå med sträckt gång. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
