Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagbok hållen vid en resa till Norrpolen eller Spitsbergen, af Anton Rolandsson Martin - - Dag-Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Burgermeister och Rathsherren,[1] emedan de hafva mera att säga, då
hvalfiskens as af särskilda foglar uppätes. Borgmästaren råder då öfver
rådmannen i storlek och styrka; rådmannen åter öfver malemoken,
af hvilka största myckenheten är, som, ehuru de ha minst att säga,
dock taga mest för sig. De förra äro villare, flyga upp i luften då
man kommer dem nära, så att de ej kunna skjutas, hvarföre jag ock
ej så noga kunnat få se dem.
Vi slogo en hel hop af malemokerna med båtshakar och
insatte dem i en hönshäck att efter behag koka soppa på dem. De
voro tåliga och så godt som stumma, emedan man eljest ej hörde
dem ropa, utom då man handterade dem hårdt; då ropade de »kak,
kak»; men borgmästarne höllo sällan käften på sig.
Till skeppet de Chatarina från Holland, fördt af kommendören
Cornelis Areenss., gick jag öfver isen, efter jag fick höra, att han
hade skinnen af 2:ne hvita björnar, hvarvid tänderna och fötterna
än fastsutto; och som herr archiatern och riddaren Linnæus mig
anbefalt att efterse, om den hvita björnen vore skild ifrån Ursus
Arctos, använde jag all flit dervid och beskref dem bägge två, men
kunde ej finna något tecken, hvarigenom den kan vara skild, utan
det måtte vara en varietet. Dessa skinn voro ej af de största, som
beskrifvas vara 12 à 13 fot långa; längden på dessa varpå den ena
7 och på den andra 6 fot, samt bredden 4. De hafva korta svansar,
liksom Ursus Arctos; hufvud, mun, tänder, näsa etc. såsom på våra
björnar; färgen differerade endast, som var hvitgul; håren voro tjocka
och af två tums längd.
Borgmästaren Andersson i sina efterrättelser om Grönland och
Straet Davis kallar honom »Spitsbergsulf», och lyda orden sålunda
p. 163: »Jag har haft en uppstoppad Spitsbergsulf, hvarpå hufvudet
var litet och spetsigt, kroppen lång med tjocka och strida hår,
något gråaktiga, rumpan kort, benen nästan utan ledamot, och klorna
långa och styfva». Att han hörer till Ursi genus vitna dess
tänder, hvars prim öres 6 voro in tus excavati, alterni, och dess dentés
molares, som voro 6; då det är på Genus Canis, h vartill ulfven hör,
flera molares än hos dem, som höra till 3:dje ordo eller feras etc.
Han var dessutom ej spetsig i hufvudet, utan näsan var till 2l/2 tum
bred. Att det är en varietet, som riddaren Linnæus säger, är
troligast, och lärer klimatet endast ändrat färgen på honom, men
storleken lär komma af dess hårs tjocklek och fett under skinnet, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
