Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fotter, kändt under benämningen »fing». Jag omnämner denna
Småsak, emedan dylika bord mer än en gäng funnits i gamla grafvar
i Ossetien.
Sju gånger om året firar man också vid måltidstimmen minnet,
så räl af alla de anhöriga, som dött under året, som af dem, hvilka
lemnat denna verld under en mera aflägsen tid. Alla slägtingar
deltaga regelbundet i en dylik festmåltid. Man äter och dricker då mer
än vanligt, i förhoppning att de döda jemväl skola draga fördel af
öfverflödet på mat och dryck.
För att förstå, huru alla dessa plägseder uppkommit, måste man
återgå till folkets uppfattning om ett kommande lif, och denna
uppfattning är i sina mest framstående drag alldeles densamma hos
alla Kaukasus’ stammar. Samtliga förneka de vår varelses fullständiga
tillintetgörelse och hålla före, att tillvaron på andra sidan grafven
endast är en fortsättning af den, som är oss beskärd i det jordiska lifvet.
Behofvet af föda, värme och ljus hafva andarna gemensamt med de
> lefvande. Häraf betingas de efterlefvandes pligt att förse de aflidna
med nödvändiga födoämnen och spritdrycker samt med den värme
och de lysmedel, de kunna behöfva. Detta är upphofvet till det bruk,
som nödgar enkan att hvarje vecka på fredngsaftonen tillaga en måltid
åt den bortgångne, att underhålla elden på spiseln och hela natten
hafva ett ljus brinnande, i hopp att hennes aflidne man skall komma
och dela hennes läger. I samband med denna öfvertygelse står också
pligten att emellanåt bära kakor af mjöl till de dödes grafvar och att
der ned ställa buteljer med arak och bränvin.
Om detta icke gjordes, skulle den hädangfingne bli utan föda
och få lida af kölden och mörkret. Men då offren till de aflidna
endast hembäras af deras efterkommande i rakt nedstigande led,
blifva de döda, som icke efterlemnä några ättlingar, just derigenom
dömda till en evig fasta. Också är ingens öde mera föraktligt och
olyckligt än den ogifte mannens, hvilken, enär han icke lemnar barn
efter sig, anses göra sig förlustig, icke allenast timliga, utan äfven
eviga förmåner.
De Kaukasiska folkens tro på ett tillkommande lif, helt och hållet
likt det nuvarande, visar sig fullt tydlig i deras begrafningsoeremonier.
Denna sida af folktron belyses i synnerhet af de bruk, som ännu äro
gångse bland pschaverna. De anhöriga, som infunnit sig för att
begråta den bortgångnes död, tala om honom endast såsom hade han
af fri vilja tagit sin tillflykt till andarnas verld. För att kunna föra
en lycklig tillvaro i detta andra lif bör han vara i besittning af samma
ting, som skänkte honom lycka under hans jordelif. Enkan bryr sig
icke om att genom underkastelse af något frivilligt lidande uppoffra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
