Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
passerar deras land, skall stanna en stund i hvarje by och säga goddag.
För dem i deras aflägsna vrå är anländandet af en hvit man en
epokgörande händelse, och de glömma naturligtvis’— okunniga som de
äro om tidens värde — att han under sin fård passerar många byar
bvaije dag, och att saken således just ej är så märkvärdig för honom,
som för dem. Det är icke angenämt att sålunda betraktas som ett
underdjur. Till sist förefaller man sig sjelf konstig, besynnerlig,
omensk-lig, spökaktig, ett slags ande sväfvande ibland dem. Men om dessa
förfrågningar äro tröttande, så äro det ännu mera mina egna
utfrågningar om landet, byarnas och strömmarnas namn, nfståndet till nästa
by och jemförandet af dessa ständigt skiftande uppgifter för att något
s& när få fram sanningen, detta så mycket mera då tillika dialekterna
variera och man saknar tolk. Ty hvad som ligger utom min
marschväg blir naturligtvis en rekognoscering efter beskrifning. Samtidigt
måste jag med snabbhet oaflåtligt handtera klocka, skala, kompass
och skizzbok. Jag upptäcker t. ex. en bergtopp eller en kon af lera
på sidan om min väg. Jag betraktar den länge med en viss längtan,
ty dels skulle jag derifrån hafva en präktig utsigt, dels skulle jag
önska en ny höjdsififra till min croquis, men kunskapen om huru
svårt det är att komma dit utan vägar afskräcker mig. Till slut blir
dock frestelsen för stor, jag gör halt med min karavan och begifver
mig af med ett par följeslagare samt barometer. Jag slår in på någon
tvifvelaktig stig, som synes leda åt detta håll, men som snart förlorar
sig till intet. Blott den, som rest i Afrika, vet hvad det vill
säga att på längre sträckor bana sig väg genom det manshöga gräset,
eller i en floddal tränga sig igenom ett nät af buskar och lianer. De
äro utomordentligt vackra på afstånd dessa floddalar, med deras lysande
profkarta på växtlighet, men på nära håll ställer sig saken annorlunda.
Den ifrigaste känsla af »framåt» smälter bort under middagssolen.
Stora svettdroppar perla till och med på mina följeslagares svarta
pannor. Ändtligen tro vi oss stå vid foten af berget. En fruktansvärd
sluttning, men om jag offrat så mycken möda att komma hit, så vore
det ju dåraktigt att vända om. I zigzag kryssar jag uppåt. Regntiden
bar lemnat djupa remnor efter sig i bergets sidor. Snart, hoppas vi,
äro vi uppe. Nu äro vi der. O ve! Der ligger framför oss den sökta
toppen i majestätiskt lugn till utseendet nästan lika långt bort som
förut, och mellan oss och densamma är ett svindlande bråddjup. Mina
svarta vänner fälla armarna. Det är för mycket, mena de. Vi måste
dock ned i dalen, och samma arbete börjas igen. Kanske finnes der
icke en droppe vatten. Jag läser i negrernas ögon: »hvilket sällsamt
vansinne leder honom just dit?» Jag sporras af tanken på utsigten
deruppe. Derifrån, säger jag mig sjelf, skall jag hafva hela landet likt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
