Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skaliga djuren. Nu bildades sålunda mäktiga sedimentära kalk-,
skifTer-och sandstenslager, i hvilka stenkoisväxterna inbäddades. Då de
kemiska processerna både i den oorganiska och organiska naturen
starkt påskyndas af hög temperatur,, och då de landytor, där dessa
processer pågingo, hade en relativt mycket stor yta mot under den
föregående tiden, så ökades nu kolsyreförbrukningen i så hög grad,
att luftens och hafvets kolsyrehalt först blef stationär och sedan
långsamt minskades, hvarigenom också luftens temperatur först blef
konstant och sedan började långsamt falla. I följd däraf skedde
jordens afsvalning och sammandragning under en lång tid lika hastigt
i skalet som i kärnan. Sålunda inträdde ett stillestånd i den
bergbildande och i den vulkaniska verksamheten och följaktligen i kolsyre
utvecklingen, temperaturen föll allt mera och klimatet försämrades.
Stenkolsperiodens rika flora dog delvis ut, och ett stillestånd i
växtvärldens utveckling inträffade, som. sammanfaller ungefar med den
permiska tiden, under hvilken enligt de flesta geologers åsikt till och
med förekom en nedisning af stora landsträckor, jämförlig med den,
som följde på tertiärtiden. Men den nu under långa tidrymder
härskande låga temperaturen utöfvade tvenne inverkningar, som
småningom åter höjde atmosfärens kolsyrehalt och därigenom luftens,
hafvets och jordytans temperatur.
För det första minskades i följd af den låga temperaturen
kolsyreförbrukningen vid silikatförvittring och andra kemiska processer
både i den oorganiska och organiska naturen.
För det andra ökades den vulkaniska verksamheten, hvilket hade
till följd en ökad kolsyreutveckling. För att inse detta, betrakta vi
omstående bild 2 (jämför bild 1) och antaga att jordytans
medeltemperatur sjunkit från + 30 till + 20° C. och sedan ytterligare
därifrån till +10°. Låt nu kurvan A’13’C’ föreställa
temperaturfördelningen på olika djup mot stenkolsperiodens slut, då jordytans
medeltemperatur ännu var + 30°. När nu denna nedgått till + 20° C.,
så bortgår jordvärmet hastigt ur de öfversta jordlagren till jordytan
och utstrålar därifrån. Därigenom ökas småningom
jordtemperaturgradienten och således värmeledningens hastighet i allt djupare
jordlager, tills temperaturfördelningen blir sådan som utvisas af den från
20° utgående prickade kurvan. När vidare jordytans medeltemperatur
sjunkit till + 10° G., så bortledes jordvärmet med ännu större
hastighet, och temperaturfördelningen blir efter någon tid den, som anges
af den prickade kurvan utgående från 10° C. Fortfar denna låga
temperatur tillräckligt länge, så bortföres jordvärmet från allt dju-
Ymer, 1899. 26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
