Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Käre gamle Alexander, tror du, att
Herren redan . . .
— Jag vet det. Det är döden. Och han
såg sinnande upp, som om han väntat någon.
Hans blick var mild och ljus. Vi äro ensamma
nu, tag mot min bikt.
Prosten satte sig hos den sjuke, som utan
att invänta hans frågor begynte, likasom talande
för sig själf:
— Medan jag satt i senaten, föredrogs —
det var 1862 — frågan om landtdagarnas
återupp-lifvande. Emot denna fråga talade en af
ledamö-terne, du vet nog hvem. Jag förifrade mig och
kallade honom högt vid ett opassande, ett gement
namn.
— Din gamle frände, svarade prosten,
förlåter det nog, det var i hetta och öfverilning...
Det blixtrade i baronens ögon.
— Om min gamle frände förlåter det eller
ej, det bryr jag mig icke om. Han är en servil
stackare. Jag förlåter mig icke själf, det var
mig ovärdigt. Ännu en sak — när jag skref
fidei-kommissbrefvet, ämnade jag tillägga, att
fideikom-missarien ovilkorligen borde vara gift med en
finsk adelig fröken. Jag strök den punkten. Jag
liar denna enda gång i mitt lif offrat åt tidens
liberalt romantiska idéer. Jag ångrar det djupt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
