Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
u
nit fram till Torups kyrka oi vestra Göinge och nära
nog på gränsen till norra Asbo härad.
Men det var en besynnerlig samling af krigare,
som mera hade utseende af en i största |mst
sammanrafsad bondhop, än en på krigsfot varande ordnad
trupp. Endast officerarne buro något så när
ordentliga kläder; de öfriga ryttarne voro iklädda
getskinns-pelsar och stora klumpiga träskor. Deraf också
namnet träskoregementet, som denna trupp fick bära ända
från sitt uppbrott från Yexiö och sedermera till och
med på historiens blad.
Men det syntes vara godt gry i dessa
träskoryttare, och sina hästar skötte de med samma hurtighet,
som öfvade kavallerister.
Vid kyrkogårdens östra port stod en ung ryttare
och lutade fundersamt hufvudet i ena handen. Då
och då flögo hans blickar med en viss ungdomlig
likgiltighet öfver det besynnerliga regementet, och då
han ibland betraktade sin egen liknande “uniform-,
spelade ett löje, i hvilket dock ej så litet trots låg
kring hans läppar.
Den unge ryttaren var Helge Arvesen. ’ Det
brokiga och verksamma lifvet omkring honom var till stor
del ej nytt. Han hade nemligen i nära två månader
varit en deltagare deri. Hvad tänkte han väl på,
under det han stod der så fundersam? Hvem på, om
ej på sin hjertans kär, den väna Oda. Det var länge
sedan han såg och träffade henne, och under hela
denna långa tid hade hon ej haft den ringaste
underrättelse om hvar han fanns, eller hur han mådde.
Denna ovisshet förorsakade henne många sömnlösa
nätter och gjorde honom nedstämd till lynnet.
Icke många dagar efter hans ankomst till Vexiö
hade han tidigt en morgon fått syn på Jan Månsson.
Helges förvåning var så stor, att han på en lång stund
ej trodde sina ögon. Men då han såg att röde Jan
icke allenast uppmärksammade, utan också undvek
honom, måste han väl tro sina ögon. Han försökte
visserligen att småningom närma sig röde Jan, men
denne vek alltjemt undan. Ibland syntes han förlägen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
