Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - C. J. L. Almqvist såsom nyromantiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anspråk. Shakspeare, Sofokles, Aristofanes åberopas i
förtalet; man begagnar icke gerna dessa namn till försvar
för en anspråkslös produkt. För att inse det omätliga
afståndet mellan Almqvist och Macbeths skald, behöfver
man blott erinra sig första aktens första scen i Signora
Luna. Två andar ståa samtalande i ett grafkor. “När dog
du? — säg fort!“ I natt klockan tu. “Hvar dog du?
— säg snabb!“ I Mantis kapell. “Hur dog du? — säg
högt!“ För Brintos stilett. “Gå in i din graf tillbaka
igen!“ Jag ryser — och går igen i min graf. —
Kommentarier torde vara öfverflödiga. Synden straffar sig
sjelf och blir ytterligare straffad — afsedd att vara ett
s. k. läs-drama har Sign. Luna, helt naturligt, blifvit
nästan onjutbar, trots all virtuositet i språkbehandling. Hvad
man sagt om Svangrottan på Ipsara, kan gälla äfven här:
“det är skrifven poesi, men låter som musik.“ Man
tycker sig nästan höra en klang af pukor och cymbaler.
Förf:s egna ord härom äro rätt betecknande[1] “Jag kan
säga, så besynnerligt det må låta, att det är det
musikaliska sinnet, som i hemlighet dominerat mig ända från
barndomen, i alla afseenden, utan att sjelf spela ett
instrument är det likväl en slag inre musik, som arbetat
sig fram, såväl i mina lefnadsomständigheter som i mina
skrifter“. — Sällsam var musiken, sällsam dess
kompositör; minst af allt var han väl dramatiker; hans oroliga
ande saknade det sedliga djup, som är ett af
grundvilkoren för den tragiske skaldens verksamhet; lyriker först
och sist var han.
Fr. Schlegel skref sin Lucinde — Almqvist skänkte
oss Det går an. Äro än jemförelsepunkterna icke många,
om man ingår i detalj, så är dock sjelfva det faktum
slående, att tyska ny-romantikens förnämste teoretiker och
svenska efterblomstringens såväl teoretiskt som praktiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
