Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. Födelsedagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
141
Jag trodde, att jag hade fått en liten kelgris att roa
mig med på min ålderdom, men så rakar du upp och
blir lång som en bönstör, och ett, tu, tre, skall jag-
komma under fund med, att jag fått mig en liten
egensinnig qvinna på halsen i stället. Ja, det är just
en treflig belägenhet för en man, och en onkel till!“
Dr Alecs komiska bekymmer blef, för tillfället
åtminstone, skingradt genom en dans ’af tomtar på
gräsplanen, der barnen med kulörta lyktor på sina
hufvuden, hoppade omkring som lyktgubbar, hvilket
var ämnadt till den sista öfverraskningen på denna
betydelsefulla dag.
När Dosa gick till sängs, fann hon, att onkel
Alec ej heller hade glömt henne; ty på bordet bredvid
hennes säng stod en liten fint arbetad ställning med
två miniatyrporträtter, infattade i sammet. Hon
igenkände båda och stod och betraktade dem tills
hennes ögon fylldes med tårar hvilka voro både ljufva
och sorgliga. Det var nemligen hennes föräldrars por-
trätter, väl kopierade efter tafior, som dagligen blefvo
allt mera bleka och fördunklade af ålder.
Hon sjönk slutligen ned på knä framför dem,
kysste det ena efter det andra och sade med hög-
tidligt allvar i röst och blick:
“Jag skall allvarligt sträfva att min lefnad må
bli sådan, att de en gång med glädje må kunna
återse sitt barn.“
Detta var Dosas aftonbön på hennes fjortonde
födelsedag.
Två dagar derefter reste familjen Campbell hem.
Sällskapet var ökadt, ty onkel Alec var nu körsven,
och Kitty Comet blef buren i parad i en korg, tillika
med en flaska mjölk, några smörgåsar och ett lek-
saksfat att dricka ur; en mattbit att ligga på fattades
henne ej heller och der låg hon och stack ut sitt
lilla hufvud emellanåt, på det mest graciösa sätt.
Det var ett fasligt kyssande och omfamnande,
hviftande med näsdukar och afskedstagande af alla
slag, när de skulle fara; och ännu sedan vagnen hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
