Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
DEN UNDERBARA HARPAN.
kraftiga steg, sedan allt svagare, så att kungen, som
väntade honom där nere, leende sade:
— Jag tror vi få döpa dig till Decrescendo, min vän!
— Ers majestät, stammade Descrescendo,
utmattad och brydd, jag kommer ensam. Jag blyges
att framföra den starke mannens svar — han ber ers
majestät komma dit upp. Jag förmådde intet med
honom.
— Var lugn, sade Maestoso, milt leende, en
konung bör minst av allt finna det oförenligt med
sin värdighet att sträva uppåt. Och därmed gick han
ensam uppför branten till Fortes borg.
Detta var mera än Forte hade väntat. Hans
hårda stolthet smälte, och lika stark, men på samma
gång mjuk, hälsade han konungen. Då de båda en
stund utbytt tankar om det stora mål konungen ville
nå, slutade det med, att Forte had om den ynnesten
att få följa som en av de minsta i konungens svit.
— Min vän, sade konungen, jag tackar dig! Vill
din broder också följa med, så är han välkommen.
Och på så sätt hände det, att de båda bröderna
Forte och Fortissimo kommo med och alltid funnos
tillhands, när deras hjälp behövdes under vandringen.
Medan konung Maestoso på detta sätt vunnit två
viktiga bundsförvanter, hade hans milda och ädla
drottning Adagio icke varit overksam. Hon hade
nere i dalen varsnat två förtjusande små boningar,
nästan dolda av rosor och slingerväxter. Den längst
ned belägna såg hon blott som genom en dimma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
