Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barndom - XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och benen ty flaken glider och skär i vattnet och skulle
man stanna då skulle vattnet slå upp över flaket. Det är
därför det är lätt att jumpa när rännan är nybruten och
flaken ligger bredvid varandra och skaver. Det blir
svårare ju mindre flaken hunnit bli och det är som
svårast ute på Riddarfjärden där rännorna är så breda
att det nästan är öppet vatten och där man kan jumpa
ut mot det öppna vattnet och sedan vända och kasta sig
från flak till flak som hela tiden sjunker undan och
glider bort ut mot det öppna vattnet till dess man åter
nått isranden. Men första gången jag jumpade var det
lätt. Då var rännan både smal och nybruten och i kylan
frustade vattnet om kängorna.
— Heja Janne, heja! ropade de stora pojkarna.
Jag tror aldrig Alva och Gunnar visste att jag
jumpade. Jag talade om det någon gång men de förstod
nog inte vad jag sade. På ett sätt var det ofarligt att tala
till dem om sådant. De märkte ingenting. Mary
däremot var farlig. Hon hade sett mig genom köksfönstret.
Hon skällde på mig. Hon sade att jag kunde drunkna
och dö. Hon berättade om pojkar hon känt till som
drunknat i rännan och inte kommit tillrätta förrän långt
senare då man hittat dem när de följde med en
ankarkätting upp ur djupet. De var svarta och svullna och
luktade.
Men jag fortsatte att jumpa om vintrarna. Jag blev
bra på det. Vi var några som kunde känna på oss hur
flaken bar och därför kunde springa rakt ut och ändå
klara oss under det att andra som tänkte efter och inte
kunde känna på sig och inte kunde låta sig springa gick
ner sig och fick dras upp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
