Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
111
Fiskarnes verld är tystnadens. Man säger: „Stum
som en fisk".
Insekternas verld är nattens. De äro alla ljusskygga.
De tillochmed, hvilka, såsom biet, arbeta om dagen,
föredraga likväl mörkret.
Fåglarnes verld är ljusets, sångens. Alla lefva de af
solen, emottaga intryck och inspireras deraf. Söderns fåglar
återspegla den med sina vingar, våra zoners i sin sång;
många följa den från nejd till nejd.
„Sen, säger S:t John, huru de om morgonen helsa
den uppgående solen och om aftonen troget samlas på
hafsstranden för att beskåda dess nedgång. För att längre se
solen sätter sig tjädertuppen om qvällen på den högsta
tallens svigtande topp".
Ljus, kärlek och sång äro för dem samma sak. Om
man vill att den fångna näktergalen skall sjunga äfven utom
leklidebetäcker man dess bur, återgifver honom sedan
plötsligen ljuset, och då återfinner ban sin röst. Den
olyckliga bofinken, som barbarer göra blind, sjunger med en
förtviflad och sjuklig liflighet, skapande sig medelst rösten sitt
ljus af harmonin, beredande sig sol genom sin inre eld.
Jag ville gerna tro att hufvudorsaken, hvarföre fågeln
sjunger i vårt mörka klimat, är att solen här uppenbarar
sig i lifliga ljnsskiftningar. I jemförelse med den heta
zonen, der dess glans är oföränderligt skön, göra våra af
dimmor och moln beslöjade nejder, som blott kortare
stunder stråla i ljus, samma intryck som näktergalens bur,
hvilken man höljer och aftäcker. De framkalla sången, de
uppväcka harmonin i ersättning för ljuset.
Och hos fågeln beror äfven flygten deraf. Flygten
beror af ögat fullt ut lika mycket som af vingen. De arter
som äro försedda med en fin och skarp syn, såsom falken,
hvilken från himmelens höjd ser småfågeln i busken, och
svalan, hvilken på tusen fots afstånd upptäcker en mygga,
de hafva en säker, djerf flygt, hvilken just genom sin
ofelbara dristighet är så vacker att åse. Andra (det ser man
på deras flygt) äro närsynta och röra sig med försigtighet,
famla, äro rädda att stöta sig.
Ögat och vingen, flygten och synen, på denna höga
grad af förmåga, som när som helst tillåter att omfatta med
en blick och genomila ofantliga landskap, vidsträckta nejder,
konungariken, — tillåter att skåda, icke öfversigtligt och
för-knappadt som en geografisk karta, men fullständigt och i
detalj, denna stora mångfald af föremål, att iakttaga nästan
likt Gud! o, hvilken källa till njutning I hvilken egendomlig
och hemlighetsfull lycka, nästan obegriplig för menniskan! —
Det bör ännu anmärkas att dessa iakttagelser äro så
vissa och lifliga, att de fästa sig i minnet till den grad att
till och med dufvan (en mindre begåfvad fågelart)
återfinner och igenkänner allt som förekommer på en väg der
hon blott en gång förut farit fram. Huru mycket mera är
då detta ej fallet med den kloka storken, den varsamma
korpen, den intelligenta svalan?
Låtom oss medgifva denna öfverlägsenhet. Låtom oss
utan afund betrakta dessa synförmågans fröjder, lill hvilka
kanske äfven vi en gång i ett bättre lif skola komma. Denna
lycka att se så mycket, att se så långt, så väl, att
genomtränga det oändliga med blicken och vingen nästan i samma
minut, hvad syftar den på? Uppå detta lif som är vårt
fjerran ideal: Lefva i fullt ljus och utan skugga.
Fågelns existens är redan som elt försök dertill. Den
vore för honom en gudomlig källa till vetande, om ban, i
sin sublima frihet, icke vore underkastad de tvenne
naturnödvändigheter som qvarhålla denna glob i det barbariska
tillståndet och der neutralisera den högre lyftningen.
Den ena är hungern, som hämmar oss alla, men som
isynnerhet förföljer denna lefvande låga, denna förtärande
gnista, fågeln, som utan uppehåll är tvungen att förnya
sig-att söka, irra, glömma, som ohjelpligen är dömd till en
rörlighet hvars alltför vexlande intryck ej kunna lemna varak,
tiga re spår.
Den andra naturnödvändigheten är natten, sömnen,
skuggornas och försåtenas timmar, då hans vinges kraft är
bruten, då ban, offrad utan försvar, förlorar flygten, styr an
och ljuset.
Ljus vill säga säkerhet för alla varelser. Det är
lifvets garanti för menniskan och djuret; det är liksom ett
uppmuntrande, lugnande och blidt leende, det är naturens
frimodighet. Det gör slut på de dunkla fasor som följa oss
i mörkret, på den välgrundade fruktan, liksom på de ej
mindre plågsamma, oroliga drömmar och tankar, som
uppskaka och förvirra själen.
Åtnjutande den säkerhet lifvet i ett ordnadt samhälle
erbjuder kan menniskan knappt fatta ångesten och ängslan
i vildarnes lif på de timmar då naturen lemnar så litet
försvar, då dess förskräckliga opartiskhet bereder väg för
döden lika väl som för lifvet. Förgäfves gören J påstående
deremot. Hon säger åt fågeln, att ugglan också är
berättigad att lefva. Hon svarar menniskan: „Jag måste föda
mina lejon".
Läsen i resebeskrifningar om den förfäran som
bemäktigar sig de olycklige hvilka förvillats i Afrikas öknar,
den stackars slafven som undslapp det menskliga barbariet
blott för alt möta en barbarisk natur. Hvilken ångest, så
snart vid solnedgången lejonets kunskapare, vargarne och
chakalerna, börja stryka omkring, än hastande förut att vädra
upp bytet, än följande lejonet på afstånd för att mätta sig
med de döda lemningarne. Deras tjut säger: „I morgon
skall man söka dina ben". Men hvad fasa? der är lejonet
sjelft på två stegs afstånd .... IJet ser på er, betraktar er,
ryter ur djupet af sitt förfärliga gap, det utmärker sitt byte,
det fordrar, reklamerar det!.... Hästen uthärdar ej detla;
ban ryser, betäckes af kallsvett, stegrar sig ... . Menniskan,
inkrupen bland eldar, om hon lyckats tända sådana,
bibehåller knappast styrka nog att underhålla elden, den enda
skans som då skyddar hennes lif.
Natten är fullt ut lika förfärlig för fågeln, tillochmed
i vårt klimat, som skulle synas mindre farligt. Hvilka
förföljare, hvilka förskräckliga öden gömmer den icke för honom
i sitt mörker 1 Hans nattliga fiender ha det gemensamt, alt
de komma utan att göra något buller. Bergsufven flyger
med så tysta vingslag som vore vingarne stoppade med
bomull. Den långa vesslan insmyger sig i boet utan att ett
blad dervid rör sig. Den eldiga, blodtörstiga mården är så
snabb att den i ett ögonblick sargar föräldrar och ungar,
dödar bela familjen.
Det tyckes som om fågeln, när ban har ungar, hade
en skärpt syn för dessa faror. Ilan har att beskydda en
ännu svagare och mera blottad familj än däggdjuren, hvars
ungar kunna gå straxt efter födseln. Men hvilket skydd
kan han gifva dem? ban kan blott stanna qvar och dö;
han flyger ej bort; kärleken har brutit hans vingar. Hela
natten bevakas boets trånga ingång af fadren, som,
midt-emellan sofvande och vakande tillstånd, är nära att digna af
trötthet och mot faran har blott sin svaga näbb och sitt
darrande hufvud. Hvad skall det blifva utaf om han ser
ormens förfärliga gap eller kattugglans omåtlligt stora öga
uppenbara sig?
Orolig för de sina, är ban det mycket mindre för sig
sjelf. På de tider då ban är ensam besparar naturen honom
förutseendets, omsorgens ångest. Sorgsen och dyster, sna-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
